MÄNNISKORS MÖTE FÖRSONINGSMÖTET I GRAZ 1997 FÖRSONING: Guds gåva och källa till nytt liv! GRAZ-MÖTET SOM NATURLIG MÖTESPLATS KOELNMURENS FALD: drömme om fred svandt hen i natten "Livet er for kort til at kredse omkring gamle sår". Rättvisemärkt. MYSTIK OCH SOLIDARITET Jubelkampanj 2000 En skuldfri start för miljoner människor INTERRELIGIÖST FORUM - IRF SAMTALSGRUPP ICKEVÅLD RUT MED RÄNDER SOM ALDRIG GÅR UR. THE FORA OF VILLAGES ACROSS THE WORLD VARDAGSKULTURENS TEOLOGI DET KOM ETT BREV...en rapport från Uppsala FINNS DET EN MOTSÄTTNING MELLAN ÖPPENHET OCH TEOLOGISK TYDLIGHET? Reflektioner kring IKT´s plattform Tillbaka till IKT's framsida ___________________
Sedan sist....
Så hände i alla fall det att jag valdes till IKT´s ordförande för perioden mellan årsmötena 1997 och 1998. En delvis ny styrelse har kommit till, mest med omval och några små ändringar. I styrelsen ingår numera Kristina Alveteg, den ständiga kassören; Anna Karin Hammar, Dan-Ole Lilje, Anders Melin, Jan Eric Steppa, Carl Sundberg, Camilla Win- berg och Robin Zieseniss.
Efter valet i våras presenterade jag mig och mitt ëprogramí i ett brev till alla medlemmar, där jag skrev om sådant jag tyckte var angeläget och nyttigt att meditera över.
Under tiden som gått sedan dess har en del nytt flutit upp, bl.a:
På styrelsesammanträden den 13 maj och 1 september har vi drivit frågorna om IKTs ëideologiska arbeteí, teologiska profil och ständiga förnyelse framåt. Många har tagit kontakt med oss, vill veta mer om vårt arbete för att kanske bli medarbetare, vill bli medlemmar och läsa och kanske skriva i KONTEXTEN. Vi har saknat Göteborgsgruppens representant, men klart - det är lång väg och svårt i olika hänseenden.
Agneta, Camilla och Kristina var med på Graz-mötet i somras och kom hem med många intryck, erfarenheter, berättarlust och tänkbara fortsättningar. Utbytet med Graz pågår i Lund, artiklar i KONTEXTEN vittnar om deras personliga och kollektiva möteserfarenheter.
Under sommaren hade flera av oss, på resor och vid besök utomlands, kontakter med liknande kontextuella rörelser, med nätverk ute på kontinenten. Vi kommer att informera oss mer om det myckna arbete som pågår i grannländer och längre söderut.
Från det kära broderlandet Norge har Sigurd Bergmann med familj återvänt till Lund för att fortsätta sitt gamla boende, för att utöva en lektorstjänst vid Göteborgs teologiska institution och för att framöver och på nytt, mer och mer, involveras i IKTs pågående verksamhet. Välkommen !
Sigurd har dessutom i september utkommit med sin senaste bok Gud i funktion, en orientering i den kontextuella teologin. Verbum förlag, Stockholm 1997. Vi kommer att finna recensioner i både KONTEXTEN och andra organ framöver, men ó viktigare ó är att vi arbetar med denna idébok att bra tag framöver, också i IKTs sammanhang.
Välkomna att ta del i IKTs arbete. Hör av er med synpunkter, kommentarer och artiklar, gärna med bilder, till
IKT, Institutet för Kontextuell Teologi
Magasinet
Kungsgatan 3
223 50 LUND
hälsningar Manfred
Försoningen är en Guds gåva och en källa till nytt liv. Så sas det i huvudtemat när det andra ekumeniska kykomötet (1) ó kanske en av de största ekumeniska händelserna i Europa under detta årtionde ó gick av stapeln i Graz i somras.
Mötet, som arrangerades av CEC och CCEE (2), hade både i den officiella delen och i sidoaktiviteter, sex undertemata:
1. strävan efter synbar enhet mellan kyrkorna;
2. dialog mellan religioner och kulturer;
3. arbete för social rättvisa framför allt för att övervinna fattigdom, marginalisering och andra typer av förtryck;
4. försoning mellan folk och nationer samt stär- kande av former för ickevåldslig konflikthantering;
5. ekologiskt ansvarstagande, särskilt med tanke på kommande generationer;
6. strävan efter ett balanserat förhållande till andra regioner i världen.
Uppgifterna om hur stort Graz-mötet var varierar. Klart är att 700 lekmän och prelater var utsedda av sina kyrkor för att tillsammans representera kyrkorna i Europa under de förhandlingar som ledde fram till tre dokument: grundläggande teologiska reflektioner över temat försoning, konkreta rekommendationer till kyrkorna och ett budskap från mötet. En del talar sedan om 10.000 besökare, andra nämner en dubbelt så hög siffra.
Delegaternas arbetsgrupper, som bearbetade förslagen till de texter som sedan blev mötets, var slutna (endast delegater, och i viss mån pressen, hade rätt att närvara). Plenumsessionerna var öppna för allmänheten i mån av plats. Jag kan inte skildra arbetet i dessa sammanhang, men slutprodukterna finns tillgängliga i den officiella dokumentationen från mötet. Vid sidan av detta ägde det rum ett par hundra seminarier, workshops, hearings och dylikt anordnade av grupper från Europas alla hörn.
Jag tror det finns ett värde i att ordna möten där många har möjlighet att delta, möten där så kallade gräsrötter kan vara med, men som samtidigt innefattar något av den officiella kyrkans representanter; det kan ge oss, utan formella uppdrag att företräda kyrkan, både en inblick i ett större sammanhang och en känsla av delaktighet, och glimtvis kan direktkontakter uppstå mellan kyrkans ledare och "fotfolket". Ett krux var dock att Graz-mötet var så stort att ingen hade den minsta chans att överblicka och förstå vad som hände, allra minst vi som inte var delegater och därmed gick miste om en del av dokumentationen.
En sak som gladde mig mycket som Kristna Fredsare och IKT-are var dialogprogrammet (som inte hade någon motsvarighet i Basel /3/). Här var det meningen att delegaterna, som officiella representanter för kyrkorna , skulle ha möjlighet att föra en dialog med övriga intresserade besökare i ett antal dialogfora: ett forum per undertema och dag i tre dagar (tisdag, onsdag och torsdag). Dessa fora var organiserade av lokala ekumeniska råd eller andra organisationer utanför de organ som bjudit in till mötet.
Det finns ingen anledning att höja detta till skyarna ó en verklig dialog är inte så lätt att föra när flera hundra människor samlas några timmar ó men att kyrkorna tänker i dessa banor tycker jag är ett steg i rätt riktning. I de fora jag deltog i fanns det ansatser till samtal och en vilja att ta folks tankar på allvar. Med mer kreativitet och mod skulle detta kunna utvecklas till något ganska bra.
Över huvud taget fanns det ganska många exempel på goda mötesformer med grupparbeten, buzz-groups, bikupor etc som gjorde folk mer delaktiga. Pedagogiskt nog fanns också åtskilliga exempel på motsatsen.
Uppfattningarna går säkert isär om hur mycket CEC och CCEE egentligen tyckte om att bereda plats för andra organisationer, men personligen kände jag det som en genuin välvilja gentemot Kristna Fredsrörelsen och andra folkrörelser när det handlade om våra bidrag till mötet. Kristna Fredsrörelsen svarade för en workshop på temat "Building a Nonviolent Society from Beneath".
Att mötet hölls pekar på att som kristna har ett uppdrag att förstå var försoning innebär - också i kött och blod, också i faktiska och konkreta situationer. Detta är i sig glädjande. Samtidigt tror jag man ska akta sig för att tro att Graz-mötet har förändrat något sådär otroligt mycket. Kristna av alla slag möttes, umgicks och diskuterade de stora och små frågorna i nästan en vecka. Kanske är det vackert så.
Fotnoter:
1. Mötet kallas på engelska European Assembly 2 (EEA 2) och hölls 23-29 juni 1997.
2. CEC står för den Europeiska kyrkokonferensen, på engelska Conference of European Churches, och CCEE för De Europeiska biskopskonferensernas råd (Romesk-katolskt), på latin Concilium conferentiarum episcoporum Europea.
3. Det första europeiska ekumeniska kyrkomötet, Fred och rättvisa, 1989.
__________________
Sista veckan i juni hände något alldeles speciellt i den lilla österrikiska medeltida staden Graz; där möttes nämligen människor från alla Europas länder, olika kyrkor och olika kulturer kom samman vid det Andra européiska ekumeniska1 kyrkomötet, på temat "Försoning ó Guds gåva och källa till nytt liv".
För att ana vidden av mötets betydelse kan nämnas att det exempelvis var andra gången2 som katolska, protestantiska och ortodoxa kyrkor träffades på officiell europeisk nivå sedan 1500-talets reformation. Med på mötet var kyrkoledare, delegater, fredskämpar, präster, ordensfolk och inte minst många "vanliga" kristna från de olika kyrkorna. Sammantaget var vi cirka 10.000 deltagare på mötet, varav 167 kom från Sverige.
Många viktiga frågor behandlades, under olika teman som hör samman med huvudtemat "Försoning ó Guds gåva och källa till nytt liv".
1. Strävan efter synbar enhet mellan kyrkorna.
2. Dialog mellan religioner och kulturer.
3. Kamp för social rättvisa, framför allt för att övervinna fattigdom, marginalisering och andra typer av förtryck.
4. Försoning mellan folk och nationer samt stärkande av former för konfliktlösning genom icke-våld.
5. Ny praxis för ekologiskt ansvarstagande, särskilt med tanke på kommande generationer.
6. Strävan efter ett rättvist förhållande med andra världsregioner.
Uttrycksformerna var många; vi fick tillsammans uppleva teater, konserter, plenum, workshops, böner, gudstjänster, sång, festligheter, utflykter, spiritualitetscentrum, globalt centrum etcetera. Stämningen var oftast mycket god, då viktiga frågor som jordens överlevnad, fred, rättvisa och kvinnors ställning i kyrka och samhälle diskuterades ó på djupaste allvar ó och med mycket glimten i ögat! Alla dessa olika möten med människor från olika traditioner, länder och kulturer var en fantastisk upplevelse. Jag känner att detta var en oerhört viktig inspirationskälla, som jag här gärna vill dela med mig av!
Ett glädjande och konkret resultat av mötet var att ett gemensamt slutdokument med handlingsrekom- mendationer antogs av och för de olika kyrkorna. Att avskriva skulderna mellan de rika och fattiga länderna år 2000, kamp för kvinnors fullvärdiga deltagande i kyrkorna ó även dess beslutsprocesser, möjligheten att välja att göra civil fredstjänst i stället för militärtjänst samt att sträva efter ekumeniskt samarbete på alla områden inklusive mission, i öppen dialog, där vi ömsesidigt respekterar varandra och undviker destruktiv konkurrens är några exempel på kyrkornas handlingsrekommendationer.
Jag skulle här vilja passa på att lyfta fram en av de kanske svåraste och viktigaste inomkyrkliga frågorna, som togs upp under mötet, nämligen frågan om interkommunion, ekumeniskt nattvardsfirande.
Alltigenom historien har den officiella hållningen i både katolska och ortodoxa kyrkor varit att man endast bjudit in människor från de egna kyrkorna att deltaga i kommunionen. Romerskkatolskt troende hade emellertid gärna delat nattvard med ortodoxa. Ortodoxt kristna vill dock endast fira nattvard med andra ortodoxa.
Svenska kyrkans och Svenska missionsförbundets hållning är idag att alla som vill är välkomna att dela nattvardsgåvorna.
I Graz öppnade den officielle romerskkatolske representanten upp, då han avslutade sitt inlägg med att säga att kanske Katolska kyrkan allvarligt måste fundera ytterligare en gång på om inte "ofullständig kommunion"3 ändå kan vara något gott i längden.
På söndagsmorgonen, Grazmötets sista dag, firades en ekumenisk nattvardsgudstjänst (som dock ej var utlyst i den officiella programboken) där en romerskkatolsk, en gammalkatolsk och en luthersk präst tillsammans läste instiftelseorden4 och där studenter sedan stod vid olika stationer och delade ut nattvardsgåvorna.
Denna gudstjänst utgör ett av otaliga tillfällen, där människor har vägrat att foga sig i och upprätthålla splittringen inom kyrkan, Kristi sargade kropp, och i stället konkret visa på vår enhet i Kristus och med varandra. På många ställen i världen är problemet med skilda nattvardsbord ett svårt problem. Inte minst där människor i samma familj ó exempelvis genom giftermål ó tillhör olika kyrkor. Här blir smärtan och problematiken mycket konkret.
En katolsk kvinna från Storbritannien vittnade i Graz om hur hennes son, då han skulle konfirmeras, hade sagt att om inte pappa, som tillhör Anglikanska kyrkan, fick vara med och fira nattvard vid kon- firmationsgudstjänsten, så ville han inte konfirmeras. Pappan fick specialtillstånd, av "pastorala skäl".
Då även Sverige idag allt tydligare karaktäriseras av att vara ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle, där exempelvis "blandäktenskap" blir en allt vanligare företeelse, blir frågan om interkommunion alltmer brännande i vårt land.
Låt oss så titta tillbaka på den ekumeniska rörelsens historia! 1952 höll Faith and Order ett viktigt möte i Lund, med drivande krafter som lundateologen Anders Nygren och Oliver Tomkins från Anglikanska kyrkan i England. Under detta möte formulerades "Lundaprincipen", som går ut på att: Om vi tar den givna enheten i Kristus på allvar, under och över våra kyrkosplittringar, kallar den oss att göra allt som vi med seriös övertygelse kan tillsammans. Det påpekades särskilt i detta sammanhang att det på lokalplanet går att gå mycket långt med Lundaprincipen!
Min dröm och förhoppning är att om vi tar denna princip på allvar och till exempel samarbetar med diakoni, Östersjöns överlevnad, ber och firar gudstjänst tillsammans samt även får lära känna nya människor och berikas av varandras traditioner till slut inte längre kan förklara för varandra varför vi haft skiljda nattvardsbord!
Bön:
Kristus, Du som med Ditt liv visat oss vägen från död till liv, låt Din heliga Ande blåsa nytt liv i oss och öppna oss för varandra, över de gränser mellan kyrkor som vi själva byggt upp. Vi ber om mod, inspiration, fantasi och vilja att samarbeta med Dig, varandra och Din skapelse, vår miljö, i försoningens tecken och för Livets skull, så att vi en dag kan dela vin och bryta bröd med varandra!
Amen.
2 Första gången var vid det europeiska ekumeniska mötet på temat "Peace with Justice" i Basel 1989.
3 Här katolsk beteckning för gemensamt nattvardsfirande över konfessionsgränser mellan de olika kristna kyrkorna.
.
Så kom vi då till Graz, den första heta måndagen efter midsommar. Denna medeltida studentstad i sydöstra Österrike, nära gränsen till Slovenien och Ungern, hade gjorts till residens för det andra ekumeniska mötet 23-29 juni 1997. Det är säkert ingen slump att man valde Graz för det här mötet; inte minst geografiskt binder staden på ett påtagligt sätt samman öst och väst.
Det var ett fantastiskt Graz som mötte oss. Vi var 13.000 kristna från hela Europa som samlades. Under en vecka försökte vi dela med oss så mycket vi kunde av våra liv och våra erfarenheter. Vi möttes i gudstjänster, samtal och delade måltider. Särskilt inbjudna var kristna från de forna öststaterna, som tidigare inte haft särskilt stora möjligheter att uppleva det som händer utanför sitt eget land eller t.o.m stad.
Mötets tema: Försoning - Guds gåva och källa till nytt liv, är alltid aktuellt , inte minst nu i efterdyningar- na av Balkankriget och de sår och splittringar kriget efterlämnade.
Det första ekumeniska mötet ägde rum i Basel 1989. Dess tema var Peace with Justice for the Whole Creation. Genom detta möte styrktes de kristna i Europa att på olika sätt arbeta för fred och mot alla slags orättvisor. Man inspirerades också att leva ett liv så nära skapelsen som möjligt.
Några månader senare upplevde Europa den första av flera omvälvande händelser som radikalt kom att förändra det politiska, ekonomiska och sociala livet för väldigt många människor. Det är dessa förändringar som påverkat uppföljningsprocessen av Basel-mötet.
För gräsrötterna, vilket var det stora flertalet, fanns det massor med aktiviteter; ett enormt utbud av gudstjänster, kulturarrangemang och seminarier, som hölls över hela staden. I möjligaste mån var ämnena uppdelade geografiskt; t.ex. fanns det ett Kvinnohus, där allt ifrån feministteologi till hur det är att vara kvinna och präst i Anglikanska kyrkan i England, diskuterades. Det fanns ett Världshus, i vilket ämnen som den världsvida kyrkan, den politiska och kulturella situationen för kristenheten i olika länder, alternativ ekonomi osv, berördes. Tillika fanns det Ung- domshus, Fredshus och en Ekumenisk by (olika organisationer möttes under detta tak), det fanns utställningar, ett café osv. Mötescentrat och själva hjärtat för mötet var knutet till den plats där den Ekumeniska byn fanns. Här fanns Plenum och informationshörnor samt utställningslokaler. Här rörde sig alltid massor med människor, och här blev det också tydligt att vi kommer ifrån olika kyrkor och kulturer. Bara dessa spontana möten, ögonkast och leenden människor emellan, i pauserna mellan de officiella aktiviteterna, var en viktig del av det ekumeniska mötet på "gräsrotsnivå".
Att så många människor kunde mötas och att mötet blev så stort, var möjligt tack vare österrikarnas generösa bidrag: från regeringen, provinsen, staden och kyrkorna. En del av den gemytliga stämningen och festivalkänslan kom av att kyrkorna bjöd på mat och dryck efter kvällsgudstjänsterna. Vi bjöds också på spårvagns- och stadsbussbiljetter. Det räckte med att visa vår namnskylt där det, förutom vårt namn, också stod vår nationstillhörighet och de språk man talade. På så sätt var det en upplevelse i sig att stå i den trånga spårvagnen och se sig om och räkna nationaliteter.
I Kvinnohuset hölls en kväll möte, seminarium och bekännelse i ett. Det handlade om situationen för kvinnliga präster i Storbritannien. Ditbjudna var en kvinnlig pastor, en ganska nyprästvigd kvinna i Anglikanska kyrkan och en nunna som kämpade för kvinnors rättigheter att prästvigas inom katolska kyrkan. Det var segern för de anglikanska kvinnorna som satte fingret också på de katolska kvinnornas längtan.
I samband med detta lyftes en lila stola fram som symbol för dessa kvinnor som fått Guds kallelse att bli präster, men inte kyrkans. Stolan bars symboliskt på vanligtvis runt halsen. De som blivit kallade att bli diakoner kunde dock bära den över ena axeln och bröstet, medan de som blivit kallade att bli biskopar, kunde ha den knuten runt midjan.
Alla vi andra fick bära en ministola att fästa på tröjan för att synliggöra, inte bara denna fråga, utan även alla kvinnors röster och erfarenheter.
Detta möte kulminerade i en demonstration utanför Plenum för att understryka allvaret i denna fråga.
Detta var bara en av många spännande saker vi fick erfara under vår vecka i Graz. Då utbudet var så stort var det svårt att sovra och veta vad som kunde vara verkligt bra. Alla aktiviteter gjorde också att man gick lite vid sidan av den officiella konferensen och var inte riktigt medveten om vilka beslut som fattades av delegaterna.
Problematiskt var det också med paneldiskus- sionerna, då ofta alltför många personer talade i en följd. Det gjorde att inledningen ofta blev för lång, och det kunde saknas en ordentlig förjupning. Det gavs istället flera olika aspekter i ämnet och det är ju inte heller att förakta.
Delegater och lekmän hade möjlighet att mötas inte bara i gudstjänster utan också för mer officiella diskussioner i ett dialogforum. Här stöttes och blöttes allt ifrån religionsmötet kristendom - judendom, nya religiösa rörelser, social rättvisa och försök att upphäva alla former av diskriminering, till klassiska och viktiga frågor som hur vi ska kunna dela nattvard tillsammans över samfundsgränserna.
En av de viktigaste betydelserna fick ordet ekumenik, trots allt, i den gemenskap som växte fram mellan oss som reste tillsammans till och från Sverige. Tillhörande olika samfund med bas i Kristna Fredsrörelsen och/eller Institutet för Kontextuell Teologi, skapades många intressanta diskussioner som raserade en del fördomar på vägen. Det om något är ju också att sätta igång försoningsprocessen på hemmaplan, att mötas också i tuffa konflikter och att lära sig gå halva vägen var.
Kraft fick vi också genom avslutningsgudstjänsten i Graz, som knöt samman vår vecka, när vi tillsammans sjöng, 25 000 människor, Per Harlings:
Sharing the life of the living, sharing our faith and our doubts,
sharing the gifts God is gi- ving, sharing the new hope that sprouts.
Sharing the longing for jus- tice, sharing the vision for peace,
sharing in witness and service, sharing abundance and needs.
Now, now is the time; Be reconciled people to people.
Now, now is the time; live a new life in balance with earth.
We are in Christ all recon- ciled, churches with churches, each one to God. /Camilla Winberg
Foran Koelns Domkirke har der staat et fredsmonument. Det blev kaldt Graedemuren for fred i Koeln. Det var egentligen blot en enorm stander som var udsmykket med almindelig menneskers staerkte digte och droemme om fred. En nat i oktober 1996, syv aar efter Berlinmurens fald, blev den fjernet. Hvorfor fjernes den gode mure ogsaa? Nu findes digtene kun paa tryk, et sorgeligt minde om menne- skers vilje til fred.
Den 15 oktober 1996 kl 2 om natten blev fredsmuren i Koeln endelig erobret og brudt ner. Den nat fik kirken, bystyret och mange bedsteborgere deres vilje. De fik fjernet den stander der stod lig foran indgangen til deres gudshus. Torvet och katedralen kunne igen fremstaa som et historisk mindesmaerke uden et provokerende monument til freden.
Det hele begyndte med Golfkrigen 1991. En tysk husvild fredsaktivist, Walter Hermann, rejste da Graedemuren for fred mit paa torvet i protest mot krigens raedsler. Denne hjemloese kustode har vaaget over monumentet dag og nat lige siden.
Stenene i Koelnmuren bestod av traeplader, der sad i snorlige raekker og var faestnet till stolper. Paa pladerne hang vers och digte daekket av plastik. I de fem aar muren stod har der haengt omkring 50.000 forskellige digte. Almindelige mennesker fra hele verden beskrev deres droemme om en klode uden krig. Staerke skrig mod volden. Ukendtes spotane protest.
De kirkelige och kommunale myndigheteder i Koeln gik til kamp mod dette "skaemmende" kunst- vaerk. Kirken flyttede det ikke ind i vaabenhuset. Bystyret fann icke en central plads paa torvet til denne plakatsoelje. I stedet angreb de fredens protestmonument. Var det for skraemmende og livs naert for kirke, by och borgere?
Det fik nye kraefter for fred kaldt frem. Margriet Gosker, praest i Amstelveen ved Amsterdam, var en av hovedkraefterne i aktionen 1994ó1996. Siden har mange sluttet sig til.
Foerst blev det skrevet utallige breve til domkapitlet, og omkring 20 artikler i hollandske aviser och tidskrifter. En hollandsk graedemurskommite blev dannet. I december 1994 kom en delegation til Koeln med 889 underskrifter, der stoettede protesten mod murens nedrivning. Den 14. maj 1995 blev 50-aaret for Anden Verdenskrigs afslutning markeret med en gudstjeneste och en procession til muren i Koeln.
Derpaa fulgte det oekumeniske initiativ Gastrecht fur die Klagemauer, som 200 praester underskrev. En vigtig opgave for kommiteen har vaeret at stoette Walter Hermann i retssagerne mod moren. Efter 10 retssager faldt endeligen landsrettens dom om att Hermann ikke maa sove paa torvet. Myndighederna henstillede att monumentet blev flyttet til en mere neutral plads i byen.
For aktivisterna er domkirkepladsen blevet den uopgivelige slagmark for droemmen om fred. Kirken foretrak en steril katedral, bystyret et forskoennet torv. De angreb en spontan kunst med bid i. De slag- tede fredens droemme, skrevet i menneskers hjerte- blod.
For syv aar siden i november faldt Berlinmuren. Et knuget folk rejste sig fra politisk undertrykkelse. Men mange doemme blev aldrig virkeliggjort. Nu er en anden mur revet ned, og endnu flere droemme knust. Hvad skal det dog blive til med freden?
Jo, vi skal forsvare os mod onde regimer. Ja, vi skal kaempe mod undertrykkelsen af uskyldige ofre, kvinderne og boernene. Men ve os, hvis vi ikke har idealet om fred som en drivkraft. Skal almindelige menneskers skig ikke hoeres? Kan krige vaere retfaerdige?
Pastor Margriet Gosker har reddet stumper af fredens budskab for eftertiden. For faa dage siden udkom hedes bog Fred rundt omkring paa hollandsk. I de sidste par aar har hun skrevet en raekke af sedlerne af. Droemmen lever altsaa videre i denne samling, men ikke paa torvet i Koeln og ikke i en tysk udgivelse. Det er naesten tragikomisk, at den udkom- mer netop nu, hvor protesten er blevet kvalt.
Digtene fra muren er spaendene laesning. Margriet Gosker har selv skrvet et digt, som har haengt paa den. Det inleder samlingen og rammer murens tema meget godt:
Da jeg var ung
droemte Martin Luther King
bestandig sin droem
om fred och retfaerdighed.
En droem, som mig
og mange andre inspirerede.
Da lod skuddet...
Den samme droem blev udtrykt provokerende kort:
Jeg havde en droem.
Har du ogsaa en?
Mange af droemmene foran katedralen var dybt preaget af den joedisk-kristne arv. En fra Toronto citerer Esajasbogens kap 2, vers 4 paa hebraisk og engelsk:
Folk skal ikke loefte svaerd mod folk, og de skal ikke mere oplaeres i krig.
Dan fra Israel skriver paa hebraisk om Noas due, som blev sendt ud efter syndfloden:
Due med olieblad flyv med dit blad
bring tro tilbage
saa freden kan foelge i dine spor.
Troen kan foere til en barsk kirkekritik. Spoony fra Gorlitz skriver den 1. maj 1995, paa Verdensfredens dag:
Er kirken kraemmermarked
for haabet?
Er menneskelighed
og barmhjertighed
blot en handelsvare?
Nu begriber jeg, hvorfor
der for Graedemuren for freden
ikke er en plads i kirken.
Jeg spoerger mig selv:
var Jesus mon kristen?
Flere digte protesterer vildt och inderligt mod krigen. Saaledes Andy fra Tyskland:
Gud har verden
uden vaaben skapt.
Hvorfor, warum, why, pourqui
lader vi det ikke vaere saa?
Mange andre tyskere protesterer ogsaa. Jens paa tio aar skriver:
Soldater har mindst
10.000 volt i haenderne.
Men i knoppen
braender intet lys.
Frank Falke skriver efter Berthold Brecht:
Der er mange maader at draebe
kun nogen faa av dem er forbudt.
Sony udtrykker det saadan:
Draeb en mand
og du er en morder.
Draeb tusind
og du er en officer.
Draeb hundrede tusind
og du er en statsmand.
Krigsprotesten kan ogsaa faa andre udtryk:
Paa hver krigsmindesmaerke
skulle staa:
Kriger, maerk dig dette!
Soldater koster penge.
Vaaben koster penge.
Krig koster penge.
Fred er ubetalelig.
Det mest barske digt stammer fra tyskeren Anoniem:
De gasser.
De glemmer.
De har gasset.
De har glemt.
Faelles insats slaas an i foelgende digt:
At komme sammen er en begyndelse.
At blive sammen er fremskridt.
At taenke sammen er enhed. At virke sammen er resultat.
Den 14-aarige Silke fra Munster udtrykker barnets vaerdi saadan:
Et tyrkisk barn,
et sort barn,
og et tysk barn
trykker alle tre
daeres haender i sandet.
Tal, sig mig en ting:
fra hvem stammer hvilken haand?
Krista fra Texas stiller blot ett enkelt krav:
Fred lige her
lige nu.
Frances Rodriguez fra Filipinerne bekender:
Jeg elsker freden.
Jeg vil goere en begyndelsemed fred i mig selv.
I ogsaa?
Eller hvad med dette tanke vaekkende spoergmaal:
Vi har laert at flyve som fugle.
Vi har laert at svoemme som fisk.
Men har vi laert at leve som mennesker?
Det er rigtig at vi har store verdier at forsvare, kristne, demokratiske og nationale. Hitlers krigsmas- kine maate saboteres. Joeder skal ikke gasses eller smides i Middelhavet. Men forstaar vi, saadan rigtig, hvad en million hungrende flygtninge i Zaire betyder? Det enkelte menneske maa ville freden och naere protesten mod krigen der altid er et onde.
For pastor Gosker blev monumentet en hjaelp til forsoning med det Tyskland som tog en del av hendes familie. Hon fandt tyske venner som ville freden. Mange var boern af Hitlers soldater. De ville fredskampen.
Men nu er muren borte. Er det et tegn paa at freden ogsaa er vaek? Vi kan forhaabentlig forestille os en bedre verden, med en anden vilje end krigen, med et fredens forsvar. Nicolai Winther-Nielsen Lektor, teol dr, Koebenhavn Kilde:Vrede rondom, teksten en gedachten over vrede". Samlet af Margriet Gosker. Uitgeverij Boekencentrum, Zoetermeer, 1996.
___________________
Hur kan mötet mellan kristna och muslimer bli fruktbart? Kan de troende i kristendom och Islam förankra och förbättra sin dialog i praxis? Vad betyder en sådan "diapraxis" för religionsmötet, och hur kan den kristna teologin stödja en sådan syn?
Lissi Rasmussen har ovanligt goda förutsättningar att formulera och bearbeta dessa angelägna frågor i sin avhandling för en teologisk doktorsgrad vid Århus universitet. Hennes två tidigare forskningsinsatser behandlade förhållandet mellan synen på ägandet och religionen i Nordnigeria samt relationen mellan kristna och muslimer i Afrika. Rasmussens tes om en nödvändig samverkan mellan teologi och praxis svarar, i en för nordiska teologer positivt avvikande grad, mot hennes arbete som forskare, församlings-, fängelse- och invandrarpräst i Köpenhamns stift och som koordinator för den interreligiösa dialogen.
Boken innehåller fyra delar: a) ett koncentrat av förf.s två tidigare böcker, b) en orientering i forskningstraditionerna kring islam, samhällsvetenskap och systematisk teologi, c) en reflektion över förf.s egna forskningar och erfarenheter, och d) en fördjupning av det kontextuell-teologiska perspektivet.
Efter 20 års studier av den sociala, ekonomiska, politiska och religiösa utvecklingen i fr.a. Nigeria och Tanzania förmedlar Rasmuss en imponerande, syntetiska och precisa insikter i en väv av annorlunda för- sörjnings-, kultur, tros- och maktdelningsmönster. Hon lyckas på ett övertygande sätt visa varför man inte får skilja det andliga och det materiella, det religiösa och det politiska, det kulturella och det ekonomiska från vartannat. Särskilt förf.s tolkning av de nordnigerianska Birom- och Kilbafolkens, av västerländska missionärer och forskare missförstådda, syn på ägande är av stort intresse för den dagsaktuella brottningen med en otidsenlig och destruktiv globaliserad ekonomism.
Rasmussen intresserar sig särskilt för frågan kring hur den moderna överordningen av byteshandels- ekonomin inverkar på uppfattningen av gemenskap och subjekt. Hon visar hur gemenskapen avkollek- tiviseras (individualiseras) i takt med att produktionen inriktas på penningstyrd byteshandel. Trosföre- ställningarna förmår att både legitimera och korrigera denna process i kristen såväl som i islamsk (tillämpad) tro. Trots att både islam och kristendom företräder en gemenskapsorienterad syn har dock den socioekonomiska koloniseringsprocessen enligt förf. bidragit till splittring inom och mellan konfes- sionerna och på så sätt lett till ökande interreligösa konflikter. Därmed bekräftar avhandlingen det kända mönstret i utbredandet av det ekonomiska "världssystemet". Intressant är härvid frågan hur även tros- systemen ingriper och inbegrips i processen.
Bokens normativa syfte blir efter denna tankeväckande analys glasklart. Förf. vill genom sin forskning bidra till ett fördjupat möte mellan aktörer i de två religionerna. Genom att göra de socioekonomiska erfarenheterna till utgångspunkt för en dialogisk förståelse av de två religiösa traditionerna skall de troende föras närmare varandra. Traditionerna skall prövas i förhållande till deras bärkraft i kontexten.
Trots att förf. eftersträvar en interreligiös tolknings- och handlingsgemenskap saknar boken en moralfilosofisk reflektion över alla de hinder som idag står i vägen för normativ forskning och handlingsge- menskap. Rasmussen förblir här barn av sin tid och sitt land, i vars kulisser jag endast skymtar en liberalteologisk sinneslags-och möjligtvis en antydd kom- munitaristisk etik. Som stöd för sin tes om den socioekonomiska utvecklingens betydelse för trostolkningen anför förf. den engelske sociologen A. Giddensí strukturationsteori och den franske sociologen P. Bourdieus differentierade klassteori. Genom sin kritiska revidering av den äldre beroendeteorin visar förf. att hon självständigt hanterar samhällsvetenskaplig teori, vilket även det utgör en ovanlig kompetens bland europeiska teologer.
Problemet med Rasmussens personliga urval av teoretiker är bara att ingen av dessa egentligen intresserar sig för religionens eller trosåskådningens funktion i sammanhanget. Endast den nordamerikanske antropologen Clifford Geertz har integrerat en (aningen för) vidöppen religionssyn i sin teori, men Geertz missuppfattas av Rasmussen som "semiotiker".
Ytterligare ett hinder för att teoretiskt uttrycka sin differentierade och närgånga tolkning av de inomafrikanska sambanden möter förf. i den av västerländska filosofer så länge omhuldade dialektiska metoden. Denna tenderar till att uppfatta relationer mellan fenomen endast i sina kontraster och förbiser därvid genom polarisering lätt andra former av förhållanden. Motverkar förf.s dialektiska tillvägagångssätt hennes syfte att vilja bidra till möte och försoning? Verkligheten påstås t.ex. bestå av en empirisk och en teoretisk "nivå", där det socio-ekonomiska och det religiösa uppfattas som två olika moment som skall relateras dialektiskt till varandra. Vad säger förf. om den etablerade tesen att ekonomismen har blivit en livsåskådning och tron på penningökningens nytta en etisk bakgrundsteori?
Genomgående slår förf., med obönhörligt nit, fast sin tes att praxis "föregår" dialogen och att så även bör vara fallet. Någon kritisk belysning av praxisbegreppet saknar man i boken som man därför skulle kunna missuppfattas som en enkel förlängning av den marxistisk-leninistiska materialismens synsätt. Förf.s Afrikastudier och hennes välinformerade diskussion av samhällsvetenskaplig teori och av olika, aningen idealistiskt framställda, modeller för den kontextuella teologin visar dock att saken inte är så enkel. Välvilligt tolkat visar bokens tes på den oundgängliga utmaningen att utforma ett religionsbegrepp och ett teologiskt livstolkningsbegrepp som fungerar både i samhällsvetenskapen och i den pastorala och akademiska teologin i olika religionssamfund.
Att förf. här ännu saknar samtalspartner skall inte läggas henne till last. Denna upptäckt får tvärtom anses vara en av bokens förtjänster eftersom den kastar ljus över ett viktigt och fruktbart forskningsbehov.
Hoppfullt nog arbetar f.n. ytterligare två nordiska kristna teologer, i den rikhaltiga traditionen av nor- diska missionsteologiska Afrikastudier, på sina avhandlingar i detta problemområde med särskild hänsyn till afrikanska erfarenheter.
Bokens sista kapitel hör direkt "hemma" i IKTs läsekrets. Rasmussen föreslår här en annorlunda gruppering av kontextuella "modeller" än den hos Bevans ("Models of Contextual Theology", 1992) och undertecknads ("Gud i funktion", 1997). Hon skiljer mellan den kontextuella teologin som
ï vetenskaplig metod,
ï kontextualiseringsmodell, (dvs. teologins inbäddning i en kontext, varvid förf. i sin begreppshistoria på s. 85 missar det äldsta belägget)
ï dialogisk modell,
ï diapraxismodell,
ï intertextuell praxis, (i anknytning till den poststrukturalistiska tolkningen av texternas inbördes förhållande)
ï kontextuell uppenbarelseförståelse,
ï vittnesbörd genom dialog.
Intressant är att förf. på så sätt tillför den kontextuella metoden nya och fruktbara perspektiv från litteratur- och missionsvetenskapen. Problematiskt är att man inte enkelt kan jämställa och jämföra dessa sju "modeller". Hur skiljer sig t.ex. den vetenskapliga från den intertextuella modellen? Förutsätter inte även kontextualiseringsmodellen en slags uppenbarelsetolkning? Det förblir för mig oklart vad som förenar de olika ansatserna. Avhandlingen hade vunnit på en problematisering av den kontextuella teologins bakgrundsteorier och deras inbördes förhållande. Särskilt i ett skede då alltfler, i olika (o)möj- liga sammanhang, önskar oreflekterat framstå som kontextuella teologer ökar behovet av en diskussion kring kriterierna för kontextuell och annan teologi.
Bokens två appendix rymmer material av sådan kvalitét att de utan vidare kunde utvidgas till ytterligare publikationer. M. Bakhtins språk- och kommunikationsteori har mött en så intressant renässans i kultur- och språkfilosofin att en särskild utredning av dess betydelse för teologin kunde bli värdefull. Förf.s brevväxling slutligen med den muslimska Aminah Echammari kring likt och olikt i muslimsk och kristen tro, text och praxis innehåller spännande stoff för ett bokligt, kontextuellt-interreligiöst möte. Recen- sionens titel är hämtad från A. Echammari. Fortsättningen på boktextens sista sida lyder: "... Tilgiv, og skab forsoning! Velsignelsen kommer fra Gud!"
Sammanfattningsvis återstår bara att gratulera alla dem som kan tänkas ha intresse och glädje av denna ovanliga bok: Köpenhamns kristna och mus- limer, den akademiska teologin i Danmark och Norden, den Danska folkkyrkan och inte minst IKTís medlemmar för ett inspirerande tillskott till den diskursiva religionsteologin och den kontextuella teologins ökande handlingskraft. Sigurd Bergmann
Lissi Rasmussen: Diapraksis og dialog mellem kristne og muslimer ó i lyset af den afrikanske erfaring. Aarhus universitetsforlag: Århus 1997, 175 sidor.
n Kanske har du redan sett det? Sveriges färskaste garantimärke - Rättvisemärkt. Redan till advent i fjor kom det första rättvisemärkta kaffet, Kyrkkaffet, som nu dricks i många församlingar i landet. Sedan årsskiftet kan man köpa rättvisemärkt kaffe på både Konsum och ICA. För närvarande finns tre rättvisemärkta kaffesorter i Sverige: Café Organico och Kyrkkaffet (båda från Sackeus, och dessutom KRAVmärkta), samt Kung Markatta.
Under första halvåret 1996 bildades Föreningen för Rättvisemärkning. Grundare och medlemsorganisationer är Caritas, Diakonia, Forum Syd, LO, Lutherhjälpen, Röda Korsets Ungdomsförbund, Rädda Barnen, Svenska Kyrkan/Global ekonomi, SKM, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Kristna Råd, TCO, USAM och Utan gränser. I övriga Europa finns i många länder redan en fungerande märkning ó först ut var Holland 1988 och sedan följde Tyskland, Storbrittanien, Italien och Schweiz m fl efter. Även i Japan och Kanada finns rättvisemärkta produkter.
Rättvisemärkningens syfte är att uppmärksamma orättvisa och förtryckande strukturer i världshandeln och uppmana till en medveten konsumtion. Den internationella handelns alltmer långtgående liberalisering har lett till att de råvaruproducerande länderna i framförallt Syd har fått en ytterligare försvårad situation. Genom rättvis handel mellan Nord/Syd vill vi ge människor i Syd möjlighet till försörjning under värdiga former. Vi vill att de får möjlighet att påverka och utveckla sin situation, sina levnadsförhållanden och lokalsamhällen. Vi vill underlätta för dem att hävda sig på den internationella marknaden och att öka försäljningsmöjligheterna i det egna landet.
När du köper en rättvisemärkt produkt kan du vara säker på följande:
1. Producenten har fått rättvist betalt ó ett pris som möjliggör tillfredställande levnadsvillkor. En överenskommelse om lägsta pris görs mellan producent och importör ó alltså eliminerar man risken för dumpning av priset så som sker på världsmarknaden. När världsmarknadspriset överstiger vårt lägsta pris stiger givetvis också vårt pris.
2. Producenten har möjlighet till förskottsbetalning.
3. Producenten garanteras en lång och stabil handelsrelation.
Barnarbete som strider mot FNs barndeklaration förekommer inte. Barn under 15 år har möjlighet till skolgång och fritid.
4. Producentkooperativen är demokratiskt uppbyggda och arbetsmiljön god.
Dessutom uppmuntrar rättvisemärket producenten att utveckla närsamhället i fråga om hälsovård, utbildning och barnomsorg. Speciell hänsyn skall tas till svaga grupper, t ex kvinnor, handikappade och minoriteter. En ekologiskt hållbar produktion eftersträvas också.
Att kriterierna verkligen uppfylls kontrolleras av internationella register. Idag finns register för kaffe, te, kakao, socker och honung. Föreningen för rättvisemärkning i Sverige har anslutit sig till dessa register.
I Sverige kan du än så länge köpa rättvisemärkt kaffe, men fler produkter är på gång. Detta betyder emellertid inte att du behöver gå och vänta på detta för att konsumera medvetet och rättvist! I Lund finns sedan 1983 en butik vid namn Tredjevärldsbutiken KLOTET. KLOTET har i 14 år bedrivit rättvis handel och arbetat med information kring dessa frågor. På KLOTET kan du köpa diverse livsmedel: kaffe, te, kakao, choklad, kryddor, honung, marmelad, mm, men också leksaker, textilier, smycken, porslin, hantverk och en mängd andra saker. I maj öppnade KLOTET ännu en butik, i FOKUS-huset vid Clemenstorget, och blev på så vis tillgängligare.
Vi i Nord har pengar ó pengar ger makt ó makt måste förvaltas ansvarsfullt. Genom att använda pengar förnuftigt och konsumera rättvist kan vi åstadkomma förändringar. Det är möjligt att köra in en kil i den syndiga strukturen! Det är möjligt att förändra orättfärdiga system! Den genomsnittliga marknadsandelen för rättvisemärkt kaffe i Europa är 1,5 %. I Schweiz tog det rättvisemärkta kaffet 3 % av marknaden redan efter ett par månader! Du kan handla rättvisemärkta varor i 4.500 butiker i 20 länder och redan idag försörjer den rättvisa handeln 5 miljoner människor.
Även små, till synes obetydliga och vardagliga val och handlingar har betydelse i ett större perspektiv. Genom att välja rättvisemärkt kaffe kan du påverka. Än är det långt till rättvisa, men också små steg leder framåt!
Ann Heberlein Informatör för Rättvisemärkning Sverige
MYSTIK OCH SOLIDARITET
n Dorothee Sölle hör till Europas mest spännande teologer i det politiskt-existentiella spänningsfältet. Genom sitt engagemang i solida- ritets-och fredsrörelser varvat med teologisk reflektion och intellektuell stringens håller hon samman det profetiska och det mystika på ett för europeer ovanligt integrerat sätt. Dorothe Sölle är just i färd med att avsluta sin nästa stora bok, om mystik. Vi kan ana att mystik, i hennes händer, inte leder bort från medmänniskan och omsorgen om jorden utan handlar om ett verklighetsnära varande i världen.
Dorothe Sölle har tackat ja att komma till den internationella festen i Lunds stift lördagen den 25 april 1998. Hennes föreläsning bär temat: "Mystik och solidaritet". Institutet för Kontextuell Teologi är medarrangör och alla medlemmar uppmanas att redan nu anteckna dagen i sina almanackor! Anna Karin Hammar
n Under 1996 startades i Storbrittanien en kampanj för skuldavskrivning för jordens fattigaste länder. Kampanjen går internationellt under namnet Jubilee 2000 och ett tjugotal länder ó däribland Sverige ó från både Nord och Syd deltar. För varje månad ansluter sig allt fler. I Storbrittanien tog kyrkorna det första steget, därefter har en bred uppslutning av en rad olika brittiska organisationer följt. I Sverige deltar Kyrkornas Världsforum inom Sveriges Kristna Råd, Afrikagrupperna, TCO, UBV samt Svenska Kyrkan.
Jubilee 2000 syftar till att fira det nya milleniet genom en engångsavskrivning av de eftersläpande, obetalbara skulderna för de fattigaste länderna. Som grund för den förordade skuldavskrivningen ligger ett Charter utformat i samråd med enskilda organisationer, ekonomer och politiker. Kampanjens tre huvudsyften är enligt detta Charter:
ï Att öka medvetenheten om att ansvaret för den höga skuldnivån ligger hos både långivare och låntagare.
ï Att arbeta för en ny, oberoende process för skuldavskrivning, vilken skall inkludera representanter från det civila samhället och garantera att frigjorde resurser direkt används till fattigdombekämpning.
ï Att få till stånd kraftiga åtgärder för att återföra de resurser som kommer i händerna på korrupta le- dare och institutioner.
Framför allt vill kampanjen visa att det handlar om att mobilisera en gemensam politisk vilja för att få till stånd stora skuldavskrivningar.
Kontaktperson för Jubelkampanj 2000 i Sverige är:
Anna Ankarsand på Kyrkornas Världsforum,
tel. 08 - 453 68 22
Ann Heberlein
I RF har vi under våren samtalat om religionsmöte och tolerans i den svenska skolan. Detta har varit givande och har utmynnat i ett litet gemensamt, preliminärt dokument baserat på våra tankar och funderingar.
Några av de tankar vi formulerat är: "Vi anser att religionsundervisningen bör betona det gemensamma i de olika religiösa traditionerna och inte i första hand vad som skiljer dem åt. Ett sådant gemensamt religiöst arv som finns nedlagt i alla de här företrädda religionernas heliga skrifter är betonandet av kärleken och toleransen."
"Tolerans byggs inte på ett sammanblandande av religioner utan på kunskap om den andre och respekt för faktiska skillnader."
Under höstterminen ska gruppen diskutera och finslipa sitt dokument för att sända ut det till skolor, myndigheter och andra intresserade, samt publicera det i KONTEXTEN.
n Efter att en liten sammanhållen grupp under flera års tid regelbundet träffats för att samtala om våld och ickevåld, ändrades förutsättningarna när flera av gruppens medlemmar inom en kort tidsrymd flyttade från Lund.
Ett försök gjordes i våras att ordna två från varandra fristående samtalskvällar på temat "Ickevåld och försoning i en våldsam värld". På Café Finn möttes vi, umgicks och samtalade om vårt förhållande till våld, ickevåld och försoning. Samtalen kretsade kring givna frågeställningar, men var samtidigt öppna och planlösa.
I synnerhet den andra kvällen samlade mycket folk, många fler än vi hade räknat med. Liknande träffar kommer att ordnas framöver. Tid och plats är vid pressläggningen ännu inte klara.
Kontaktperson:
Patrik Fridlund
Tel 046/18 40 24
E-post: p-frid @ algonet. se
"Vi gör Gud så liten när vi säger att Gud inte accepterar människor som älskar varandra."
Citatet är hämtat ur filmen "Väninnor" som visades i TV för några månader sedan och som handlar om lesbisk kärlek på 40-50-talen i Sverige.
Några kvinnor berättar om sina erfarenheter och tankar från en tid då det ansågs perverst att älska en annan kvinna. I ett samhälle där det var otänkbart att inte gifta sig och skaffa barn, allas vår framtid...
1979 ändrades lagen om att homosexualitet inte längre skulle klassas som en sjukdom, det var väl alltför många som ringde och sjukskrev sig, kan man tro.
- Jaså, du är homosexuell idag också, jaha....?"
Hur kan kärlek vara något fult och smutsigt och klassas som äckligt? Något som är fint och gör människor lyckliga? Ett par av kvinnor i filmen har varit gifta och har barn som nu är vuxna. De berättar att de egentligen aldrig har varit lyckliga, men lyckan består väl av en kärnfamilj med mamma, pappa, barn, eller....??
Det var underbart att se deras fårade ansikten, silverskimrande hårmanar och lyckliga leenden när de nu äntligen fått någon att älska på riktigt - en annan kvinna.
Det är måndag en helt vanlig höstdag i Lund och RUT har sammankomst. RUT som står för Radikala Unga Teologissor, men även för delande av tankar och erfarenheter ur ett kvinnoperspektiv ó för att vi är kvinnor. RUT är en grupp inom IKT.
Vi har tittat klart på filmen och den väcker starka känslor inom oss alla, vi vill inte att kärlek skall vara förbjuden...ingen kärlek är förbjuden. Gud är kärlek. Hur kan han då vara emot den?
Denna termin skall vi tala om Döden som förr eller senare angår oss alla. Ett tabubelagt ämne.
- Nej, men inte ska du prata om Döden...så du pratar...!
I många länder uppfattar människor dödeen som något naturligt som ständigt händer omkring dem, för att de delar livet med varandra mycket mer än vad vi gör i västvärlden, unga som gamla.
Förra terminen pratade vi om utanförskap, att vara annorlunda ur olika perspektiv. Men finns det ´an- norlunda´ människor? Är vi inte alla skapade av Gud till ´Guds avbild´? Vem bestämmer normen för ´utanförskap´? Gud, samhället, massmedia, du eller jag??
Är du intresserad av RUT, av att ställa frågor, dela funderingar eller rentav deltaga, slå en signal till oss så får vi tala en stund.
Hälsningar från radikala RUT, med ränder som aldrig går ur
genom
Annika Larsson
tel 046/15 77 78
n På initiativ av Lissabongruppen, Europeiskt Medborgarforum och den franska tidskriften "Les périphériques vous parlent" bildades i augusti 1997 en sammanslutning av "Fora för byar i hela världen". I sin inbjudan anger arrangörerna som skäl för en ny struktur den ekonomiska och kulturella globaliseringen vars s.k. internationella möten och konferenser (t.ex. i de sju rikaste ländernas G-7-grupp) i praktiken utesluter befolkningsgrupper på olika platser från ett demokratiskt medbestämmande.
Begreppet "by" tolkar man både geografiskt, kulturellt, politiskt och socialt såsom en utmaning till att utveckla nya former för demokratiska besluts- strukturer, identitetsformation och ekologiskt ansvar. Forumsammanslutningen syftar till utbyte av praktiska och idémässiga erfarenheter med olika experimenterande lokala verksamheter.
Det konstituerande mötet ägde rum i franska Limans och föreslog tre målsättningar för framtiden:
* social reflektion med särskild hänsyn till ett ge- mensamt sökande som inte orienterar sig till konkurrens,
* kulturell förnyelse genom att utveckla och uppmärksamma nya länkningar av subjektiv och gemenskaplig erfarenhet, och
* pedagogiskt stöd- och distributionsarbete.
Tidskriften "Les périphériques vous parlent" (De i periferin som tar till orda) syftade ursprungligen till en radikal förnyelse av det akademiska kunskapssamhället och representerar en, i traditionen från sextiotalets revolter, nygammal social rörelse som ännu inte finns representerad i Sverige, däremot i små grupper i Norge och Danmark. Det Europeiska Medborgarforum tillkom på initiativ av "Longo maï " en europeisk rörelse för självförsörjande kooperativ, CEDRI (the Europ. Committee for the Defence of Refugees and Immigrants) och FERL (den Europ. federationen av lokalradiostationer). Medborgarforum har egna representationer i Frankrike, Tyskland Schweiz, Österike, Ryssland och Ukraina. För den erfarenhetshågade står ett stort antal gårdar och byar i Öst- och Västeuropa öppna för besök, praktik eller bosättning.
Här kan man tydligen - för att säga det med ökenfädernas och Franciskusíord "gå ut ur världen" utan att fördenskull överge den "kommande världen".
Närmare informatuion kan erhållas från:
European Civic Forum - Fora Grange neuve
F-04300 Limans
tel. 00933-(0)492730598,
fax 00933-(0)492731818. S.Bergmann
n Nordiskt forum för kontextuell teologi förbereder f.n. en ny arbetsfas. Ett större antal yngre, mest kvinnliga forskare i alla nordiska länder, har upptagits som nya deltagare. Temat för den tredje fasen är "Autonomi och relationalitet" vilket bl.a. kommer att belysas i könsteoretiska, socioekolo- giska, teologiskt etiska, regionalkulturella, nordnordiska och bibelteologiska perspektiv. De ca. 30 deltagarna utarbetar f.n. varsin idéskiss som kommer att diskuteras vid ett symposium i Danmark i mars 1998. Därefter bearbetas bidragen för en publikation som beräknas utkomma vid årsskiftet 1998/99. Nätverkets arbete - som stöds av Nordiska Ministerrådets forskningsmedel - har avsatt tydliga spår i en metodiskt och problemrelaterat välfungerande kommunikation mellan yngre och etablerade forskare, mellan teologer i de nordiska länderna och inte minst mellan dem som är berörda av olika samtidsproblem och dem som reflekterar över dessa. Mycket är ogjort och långt ifrån alla frågor är besvarade. Med tanke på utmaningen att kontextualisera även aktörerna i den akademiska sfären har dock ó den ursprungligen av Per Frostin inititerade ó nätverksstrategin visat sig vara mycket värdefull. I januari utkommer de 19 texterna från den andra fasen i tryck:
S.Bergmann/C.R.Bråkenhielm (red.), Vardagskulturens teologi i nordisk belysning, Nya Doxa: Nora.
Beställning kan fr.o.m. årsskiftet ske genom bokhandeln eller direkt från förlaget:
tel. 0587-10416, fax 0587-14257,
e-mail: david.stansvik@nya-doxa.se).
S.Bergmann
n Det kom ett jättelångt brev från Dan E Gustafsson, IKT-medlem i Uppsala. Massor med sidor av spännande tankar, analys av samtida och svunnen teologi. Funderingar kring den kontextuella situationen i Uppsala respektive Lund och kanske Göteborg.
Brevet inleddes med orden: "Det finns idag ännu inte något Institut för kontextuell teologi i Uppsala." Lite uppgivet hörs det. Dan placerar IKTs centrum i Lund och ser Göteborgsgruppen som en intressant och dynamisk förening.
Du, Dan, och ni andra som finns ute i landet. I Stockholm, Västerås, Arboga, Umeå, Härnösand, Karlskrona eller var det nu är. (Medlemsregistret innehåller många postadresser!) Låt Plattformen, denna ständigt diskuterade Plattform, få utgöra ett grunddokument för ert arbete och samlas, några stycken, till ett första samtal. Om det finns hälften så mycket tankar i andra grupper som i Dans ëfem-poängsbreví så kommer IKT i Sverige att växa explosionsartat.
Dan berättar i sitt brev om hur Jens Holm (IKT-medlem!) från Ung Vänster besökt Dans kollektiv och berättat om hur "befrielseteologin kommit av sig" eftersom den kvävs av nordamerikanska evangelikala rörelser; det föredraget skulle vi kunna publicera, Jens!. Vidare skriver Dan om det nystartade Poesisällskapet, Poetica, med multikulturell bakgrund, och om den nya kulturföreningen Trottoar som vill slå ett slag för poesi, teaterverksamhet, studier och påverkan. Flera av dem som medverkar i Trottoar bor i samma kollektiv, Blenda, som Dan. Så skriver Dan om studiegrupper i Katolska församlingen och om ett stort Miljöseminarium som skall äga rum. Fantastiskt! Det händer mycket i Uppsala!.
"Men, slutar Dan sitt brev, det smärtar mig, jag tycker att det är synd att vi inte fått igång något institut för kontextuell teologi i Uppsala och i Mälardalen. Men jag vet att det finns ett intresse. Det gäller bara att komma igång på något sätt."
Vad har vi att säga om det ? Alla ni som finns i Uppsala, Stockholm, Mälardalen eller runt Uppsala uppmanas att ta kontakt med Dan E Gustafsson, Repslagargatan 5B, 753 33 Uppsala, för att komma igång. Intresse finns, folket finns, kontakterna finns och kontexten, den lever vi alla i.
Sätt igång bara!
Carl Sundberg
År 1994 antogs vid IKT´s årsmöte den text som under namnet Plattform för Institutet för Kontextuell Teologi tjänar som ett slags författning för föreningens verksamhet. Att en sådan plattform måste finnas är givet, liksom att den i så hög grad som möjligt bör uppfylla de krav på enkelhet och öppenhet som gör att vi alla i föreningen ó oberoende av våra individuella olikheter i tro och tanke ó kan låta den fungera som en grund för vårt gemensamma engagemang i IKT. Utifrån detta kan man konstatera att Plattformen från 1994 utan tvekan uppfyller kraven. Det är värt att framhålla att Plattformen med ett okomplicerat och lättfattligt språk lyckas presentera den kontextuella teologins grundvalar på ett sätt som säkert förmår övertyga den sociualt medvetne kristne läsaren att engagera sig i föreningens arbete, inte minst genom sitt tydliga social-etiska perspektiv.
Som en röd tråd löper genom Plattformen kravet på samhälleliga perspektiv, att vara medveten om den situation i verkligheten som bildar grunden för den teologiska skapelseprocessen. I detta ligger Plattformens styrka. På ett effektivt sätt framhäver den teologins behov av ett kritiskt medvetande och aktivt ställningstagande i konflikten mellan de nedtystade och förtryckarna. Den missar aldrig perspektivet på det konkreta och det praktiska. Den förmedlar budskapet om befrielsen, en universell befrielse som genom lyhördhet, reflektion och aktivt handlande ska nå alla.
Men Plattformen är likväl inte oproblematisk. Den starka betoningen av den kontextuella teologins social-etiska perspektiv motsvaras knappast av en liknande klarhet vad det gäller teologin. Förbindelsen mellan samhällsmedvetenhet och teologi ges ingen tydlig förklaring. Visserligen anges en verklighetsförankrad reflektion kring det bibliska budskapet om befrielsen som utgångspunkt för verksamheten; att befrielsen är universell och att den äger sociala, andliga, politiska, könsmässiga och kulturella dimensioner. Plattformen undviker å ena sidan en helt avteologiserad syn på befrielsen, men ger å den andra sidan ändå ingen övertygande motivering till varför den kontextuella teologin ska betraktas som just teologi och inte enbart som en social-etisk filosofi.
Uppenbarligen har denna brist på klargörande samband mellan socialetik och teologi sin grund i en syn på evangeliet som något som existerar oberoende av Kyrkans Liv. Risken blir därmed överhängande att evangeliet berövas sin suprahumana förutsättning, varigenom budskapet om frälsningen tenderar att inskränka sig till enbart den inomvärldsliga sfären. Evangeliet kan dock inte utan vidare lösgöras från Kyrkan. Mellan evangeliet och Kyrkan råder ett förhållande av ömsesidigt beroende, såväl historiskt som heremeneutiskt. Evangeliet är ingenting annat än en produkt av Kyrkan, ett resultat av inomkyrklig reflektion av vittnesbördet om Kristi frälsningshandlande. I Kyrkan bevaras och förmedlas evangeliet och i denna förmedlingsprocess fungerar teologin som det medel genom vilket budskapet om befrielsen uttolkas och förkunnas. Detta innebär långt ifrån en motsatsställning mellan den kyrkliga teologin och det sociala ansvaret. Kyrkan existerar i världen, hon talar människornas språk. Teologin såsom en i rummet och tiden fortgående uttolkningsprocess av den apostoliska tron handlar därför inte primärt, vilket dock många tror, om att fastställa utsagor om Gudomen. Teologin är snarare något som förutsätter Guds människoblivande; det att Gud på ett direkt sätt, genom inkarnationens mysterium, brutit in i den mänskliga verkligheten och fortsätter att verka där i den kristna "ekonomin". Belysande är att den dogmhistoriska uttolkningen av Gud såsom treenig därmed blir högst relevant även utifrån ett samhälleligt perspektiv. Treenigheten är till följd av inkarnationen inte längre något som ensidigt rör Guds väsen, utan i högre grad något som är bestämmande för den enskilde kristne i hennes samvaro med andra. På samma sätt som Gud är sammansatt av tre personer i ett väsen, består de kristna av en mångfald personer som är som sådana förenade i ett väsen, nämligen Kyrkan. Som kristen och teolog är man följaktligen underställd kravet på att äga en samhällelig medvetenhet, att arbeta mot splittring och konflikter och att äga en social lyhördhet inför de nedtystade, ett ansvar som rör sig på alla plan i det mänskliga samhället. Häri förser den kontextuella teologin oss med en hållbar metod för hur en teologiskt grundad social medvetenhet och lyhördhet ska kunna omsättas i praktiken.
Vad jag efterlyser i Plattformen är alltså ingenting annat än ett klarare artikulerat samband mellan socialetik och teologi. En ökad teologisk tydlighet behöver dock inte innebära något hot mot den öppenhet som i hög grad ligger till grund för Plattformen i dess nuvarande form. Teologin får aldrig bilda murar mellan människor utan måste tvärtom vara det medel genom vilket murar som finns ska sprängas. Med sin brist på teologisk tydlighet riskerar emellertid Plattformen att göra öppenheten en björntjänst genom att stänga ute den teologiska reflektionen kring den mänskliga verkligheten. Som kontextuell teolog måste man våga vara just teolog. Vidare skulle en högre grad av teologisk tydlighet även kunna ge IKT en ökad trovärdighet och därmed en helt ny potential att verkligen vara en aktiv part i dialoger mellan kyrkor och samfund och delaktig i de verksamheter som utgår från freds-, miljö- och solidaritetsgrupper i samhället, såväl nationellt som internationellt.
Styrelsen för IKT har måndagen den 1 september beslutat ge mig och Sigurd Bergmann i uppdrag att arbeta på en revidering av Plattformen för Institutet för Kontextuell Teologi. Förhoppningsvis kommer ett fullständigt förslag till ny Plattform att läggas fram vid nästa årsmöte. Fram till dess kommer en kontinuerlig rapportering av arbetets gång att ske i styrelsen. Dock är det av högsta vikt att även IKT´s medlemmar yttrar sig om arbetet. Det är min förhoppning att så många som möjligt ventilerar sina ståndpunkter och önskemål så att ett kreativt och rimligt resultat kan förverkligas. Förslag och synpunkter kan därför lämnas till mig på följande adress:
Teologiska Institutionen
Allhelgona Kyrkogata 8
223 62 LUND
E-mail: Jan-Eric.Steppa. @ teol.lu.se
Jan-Eric Steppa