till fackföreningar, trossamfund, sociala rörelser och andra intresserade grupper och personer

till att bilda en allians

för befrielsen från diktatet genom den avreglerade globaliserade ekonomin och dess konkurrenskultur

maj 1998

INNEHÅLL

2. De central- och östeuropeiska ländernas särskilda

situation

3. Den Europeiska unionens särskilda situation

2. Analysens kärnpunkter

2. Nya möjligheter

2. Vägra

3. Nya visioner

4. Alternativ i det lilla

5. Politisk inblandning

2. Stats- och kapitalteologiska rättfärdiganden av orätt,

ofred och skapelsens förstörelse

3. Kyrkoteologisk skenförsoning

4. Den profetiska teologins avgörande val idag:

liv åt alla i stället för pengar åt få

Inledning

Det rör på sig i Europa. De arbetslösa finner sig inte längre i att bli uteslutna och börjar handla själva. Fackföreningar blandar sig åter i politiken och låter inte de rättigheter förstöras som de under lång tid kämpat för. Kvinnorörelsen angriper de patriarkala strukturerna. Studerande värjer sig mot nedrustningen av utbildningen, sjukvårdsförsäkrade värjer sig mot ett hälsosystem bara för rika, och bönder mot en jordbrukspolitik som enbart gagnar de stora och kapitalägande. Kristna och t.o.m. institutionella kyrkor påminner sig sin bibliska bas och upptäcker på nytt sin "prioriterade option för de fattiga". Församlingar och medborgargrupper skyddar utvisningshotade flyktingar bl. a. genom att ge dem asyl. Icke-statliga organisationer (NGOs) koncentrerar sin kraft till olika kampanjer för rättvisa mellan Nord och Syd. Fredsrörelsen närmar sig åter offentligheten. Ekologiska rörelser bekämpar hotet mot livet på många områden. Intellektuella, konstnärer och t.o.m. grupper ur medelklassen tar till orda och säger: "Hit, men inte längre!"

1985 nådde apartheidregeringens förtryck av befolkningens majoritet i Sydafrika sin höjdpunkt. Samtidigt samlade sig motståndet inom och utanför landet. Den gången framlade kristna, som var engagerade i befrielsekampen, en teologisk tolkning av den politiska krisen och uppmanade kyrkorna att i denna situation klart välja motstånd och solidaritet. Därigenom förstärkte de allianserna och antiapartheidkrafterna över hela världen. De kallade sitt upprop "KAIROS-dokument". Med "kairos" avser de det i bibeln använda grekiska ordet för tillfälle för botgöring och omvändelse, för förändring och avgörande handling vid den förtrycktes sida i en tid av kris, i sanningens stund.

1988 lät sig kristna i Centralamerika inspireras av det sydafrikanska Kairos-dokumentet och utarbetade ett centralamerikanskt Kairos-dokument. USAs president Reagan hade i samarbete med regionens militärregimer påbörjat ett "totalt krig mot de fattiga" och deras sociala rörelser. Åter formulerade de kristna bland dem "utmaningarna till kyrkorna och världen". Slutligen förenade sig kristna från Filippinerna, Sydkorea, Namibia, Sydafrika, El Salvador, Nicaragua och Guatemala och offentliggjorde dokumentet "Vägen till Damaskus – Kairos och omvändelsen". Däri uppmanade de kyrkorna och de kristna särskilt i Nord att ge upp sin delaktighet i förföljelsen av människorna (särskilt i Syd) och att ta farväl av kolonialism och imperialism – jämförbart med hur Saulus utanför Damaskus omvänt sig till Paulus, från förföljelse till uppbyggnad av messianska församlingar för fred och rättvisa.

1989 antog ekumeniska grupper denna kallelse vid den första Europeiska ekumeniska sammankomsten för fred, rättvisa och skapelsens bevarande i Basel. De bildade det europeiska nätverket Kairos Europa. Därvid stod två överväganden i förgrunden. För det första är orättvisan inte bara livshotande för människorna i Syd. Den så kallade nyliberala politiken i Europa, vilken satsar på de avreglerande marknadskrafterna, leder till massarbetslöshet och social nedrustning även hos oss. Det handlar alltså inte bara om den orättvisa som Europa utövar utåt utan samtidigt om den som tilltar i Europa självt. Motståndet mot denna har brutit fram. För det andra kan detta motstånd bara vara framgångsrikt om de som är solidariska förbinder sig med de uteslutna och marginaliserade i Syd och Nord, Öst och Väst tvärsigenom gränserna av olika trosriktningar och livsåskådningar. Därför riktar sig detta upprop inte bara till kristna och kyrkor. Hur kom det till?

Kairos Europa har sedan 1996 bjudit in grupper, rörelser och enskilda personer att tillsammans utveckla ett europeiskt kairos-dokument. Sammanlagt har hittills ca. 200 av dem deltagit i processen av diskussioner och formulerande av flera utkast. Ständigt inkommer nya reaktioner, kompletteringar och förbättringsförslag. Redan detta tydliggör att vi med denna första publicerade version inte gör anspråk på att ha uttalat det slutgiltiga ordet om situationen. Snarare vill vi bidra till att sätta igång en process som går utöver detta dokument.

Medförfattarna och undertecknade är olika människor och grupper med olika intressen och olika politiska preferenser, men med ett gemensamt ärende.

• Bland oss finns fr.a. självorganisationer bestående av dem som är särskilt berörda av ekonomiska och sociala utvecklingar i Europa, liksom solidariska basgrupper och rörelser. De engagerar sig för rättvisa, fred och skapelsens bevarande: solidaritetsgrupper i partnerskap med grupper och rörelser i Asien, Afrika och Latinamerika; de som kämpar för social rättvisa i Central, Öst- och Västeuropa inkl. fackföreningsgrupper; grupper som arbetar mot patriarkala strukturer för rättvisa relationer mellan könen; grupper som engagerar sig mot rasism för likaberättigad samlevnad, fredsgrupper och grupper som kämpar mot förstörelsen av våra livsgrunder för framtidsuthålliga livs- och arbetsformer.

• Bland oss finns utestängda. Man har tagit arbetet ifrån dem. De har hamnat i skuldsättning. De har förlorat sin lägenhet. De är socialhjälpsmottagare och ensamstående föräldrar. De är handikappade. Som kvinnor är de i alla grupper särskilt berörda och diskriminerade. De är äldre med låg pension. De är asylsökande och andra diskriminerade utländska invandrare. De är offer under strukturellt och sexuellt våld. De har uteslutits ur samhället och de officiella kyrkorna och (direkt eller indirekt) förlorat sina gestaltningsmöjligheter. Några av dem har t.o.m. trängts undan till olaglighet. Många av dem har dragit sig tillbaka till getton, andra in i depressioner, några tenderar till att bli aggressiva. Här förenar de sig med andra för att kämpa för sin rätt till delaktighet.

• Bland oss finns folk i otrygga arbetsförhållanden. Många är rädda att bli de nästa som förlorar sitt arbete. Därför låter de arbetsgivarsidan utöva utpressning mot dem så att de tjänar mindre, accepterar sämre arbetsvillkor, ja, t.o.m. låter bli att solidarisera sig. De känner stress, blir ofta sjuka utan att sjukanmäla sig för att inte riskera arbete och lön. De känner sig som om de bara kämpar för överlevnaden och inte kan vara glada längre. Tillsammans med de andra försöker de bevara sin upprätta gång.

• Bland oss finns unga människor utan utsikter till en framtid värd att leva. De får ingen eller bara otillräcklig skolutbildning. Några av dem förblir analfabeter, och andra hör i konkurrensen inte till de mest högpresterande och kommer aldrig att få ett ordentligt arbete. De kämpar för sin existens i och med att de lever på gatan, arbetar för svältlöner eller prostituerar sig istället för att gå i skolan. Några kämpar som barnsoldater mot barnsoldater i krig som de inte behöver ansvara för, eller befinner sig på ständig flykt. Våldsbenägenhet och drogmissbruk ersätter den fria leken och utvecklandet av mångahanda begåvningar. Bland oss finns även grupper som engagerar sig för gatubarn. Andra arbetar för barnens ekologiska rättigheter, vilka genom miljöförstöringen redan i moderslivet blir förgiftade. Den samtida vuxengenerationen utövar p.g.a. kortsiktiga intressen ett roffarvälde över jordens resurser och efterlämnar åt unga människor och framtida generationer ett arv enligt talesättet "efter oss syndafloden". Efter den gränslösa Tjernobylkatastrofen har de unga förlorat förtroendet för detta generationskontrakt. Men de söker efter partners som tillsammans med dem kämpar för en framtid värd att leva.

• Många av oss är kvinnor – hotade av fysiskt och psykiskt kulturellt våld. De behandlas ofta som objekt och underkastas nedvärderande stereotypa mönster i litteratur, konst och media. De utsätts i många arbetsförhållanden för sexuellt våld. Deras bidrag på arbetsplatsen och i hemmet anses självklara och blir ofta osynliggjorda. Jämfört med männen blir de anvisade en underordnad status. Kvinnor, vars rättigheter blivit kränkta och som har uteslutits ur ekonomiska, politiska, kulturella och religiösa strukturer, värjer sig mot alla dessa former för förtryck. Tillsammans med andra utestängda grupper kräver de full delaktighet i de områden som de hittills knappast eller inte alls haft tillgång till.

• Bland oss finns grupper och människor från Central- och Östeuropa. De upplever en delvis dramatisk transformationsprocess. Innan majoriteten kunde förstå var och hur den befann sig hade de starka för länge sedan kört om de svaga. En välbehövlig analytisk debatt och orientering uteblev såväl angående den statliga socialismens misslyckade försök som angående marknadsekonomins strukturer. Många av dem blev socialt och kulturellt försvagade. Många rycktes upp med rötterna. De sökte en bättre förbindelse mellan frihet och rättvisa. Men de utlämnades åt nya beroendeförhållanden och makter. De önskar sig inte en byråkratisk-formell rättsstat utan en stat som skapar social och ekonomisk rättvisa. En röst från Ungern säger: "Vi upplever nu den tredje diktaturen i vår livstid: först Stalin, sedan Hitler och nu världsmarknaden". Därför blir alltfler människor i denna region beredda att kämpa mot marknadernas diktat.

• Bland oss finns medelklassens folk som någonstans själva har erfarit diskriminering eller fattiggörelse och därigenom blivit sensibla. De ser att orättvisa, socialstatens nedrustning, våld och naturförstöring till slut skadar samhället och därmed de egna barnen och barnbarnen. För övrigt griper fattigdomen redan nu allt djupare tag i detta skikt, likaså miljöbetingade sjukdomar och andlig tomhet. Därför försöker de att komma ur sitt etiska dilemma mellan insikt och yttre tvång genom att tillsammans med andra berörda arbeta för de nödvändiga samhälleliga förändringarna.

Många människor har förlorat tron på att de genom sin demokratiska rösträtt eller dialog med de mäktiga kan påverka felutvecklingarna i ekonomi och politik. Några väljer därför att resignera. Andra åter organiserar sig i ramen för det s.k. civila samhället. Vi hör till dem som är övertygade om att man bara genom ett sådant samhälleligt engagemang nedifrån kan utveckla konkreta alternativ och åter kan ställa ekonomi och politik i människans tjänst. Därför talar vi i detta upprop inte direkt utan bara indirekt till de ekonomiska och politiska institutionerna och riktar oss hellre till aktörer i det civila samhället.

Begreppet "det civila samhället" är inte entydigt. Det finns även aktörer i det civila samhället som arbetar för de politiskt mäktigas och de ekonomiskt starkas intressen. Vi vill tala till sådana aktörer i det civila samhället som engagerar sig för människornas, naturens och de framtida generationernas rätt till liv – särskilt i konfronteringen med makt och pengar. Och vi vill inbjuda så många människor som möjligt att i den ytterst kritiska situationen i Europa och världsvitt i sitt eget intresse ansluta sig till denna rörelse och därigenom sätta tecken för hoppet.

De flesta självorganisationerna och rörelserna koncentrerar sig på någon konkret fråga, som t.ex. arbetslösheten. Detta är av central betydelse eftersom de berörda människorna, vilka ofta genom överlevnadskampen inte har kraft eller mod längre att kämpa eller engagera sig politiskt, kan bli direkt delaktiga. I sådana på en punkt koncentrerade grupper kan utestängningen och diskrimineringen av människor i vårt konkurrenssamhälle lättast brytas igenom. I dem samlar sig mycket erfarenhet och visdom, kreativitet och handlingskraft.

Därutöver behövs det dock idag en grundläggande förändring i ekonomin, politiken och värdesystemet. Därtill har ingen av de enskilda aktörerna kraft nog. Därför handlar det enligt vår övertygelse framför allt om att bilda allianser. Vårt mål är att inbjuda ovan nämnda aktörer i det civila samhället men även enskilda personer till en reflektions- och handlingsprocess för att stärka den egna alliansförmågan. Därvid handlar det inte om att bilda en ny stororganisation. Fastmer handlar det om att stärka och möjliggöra konkreta allianser på alla nivåer, liksom punktuella koalitioner på lokalplanet som t.ex. i den lokala Agendan 21; nationella allianser som i Frankrike vid solidariseringen med de arbetslösas organisationer; europeiska allianser som Euromarscherna mot arbetslöshet, oskyddad sysselsättning och utestängning.

För stärkandet av alliansförmågan och bildandet av konkreta allianser föreslår vi fyra steg i detta dokument:

I. att se situationens sanning

II. att förstå orsakerna

III. att döma med hjärta och förnuft

IV. att handla gemensamt.

I detta syfte inbjuder vi organisationer och personer som är engagerade för ett socialt rättvist, fredsfrämjande, livsvänligt och demokratiskt Europa till att utöver sina enskilda engagemang samtala med varandra och att på alla nivåer tillsammans med de berörda stödja eller bilda politiskt verkningsfulla allianser.

Första delen

Gråsparvarna visslar redan från taken att samhällets uppspaltning i fattiga och rika nu även på den forna välståndsön Europa framskrider fort. Världsvitt är förhållandet som bekant ca. 20% mot 80%. 20% profiterar av 80% av inkomster och resurser, medan 80% av mänskligheten måste dela på resten (20% av inkomster och resurser). Hur extrem den exponentiella spaltningens kurva är visar det av FN 1997 offentliggjorda faktum att nettoinkomsterna för världens rikaste människor, de 358 dollarmiljardärerna, motsvarar den årliga totalinkomsten för världsbefolkningens fattigaste 45%, d.v.s. 2,3 miljarder människor. De fattiga upplever denna spaltning emellertid inte bara som ett materiellt fenomen. För de samhälleligt utestängda präglas hela livet mest av svårigheter, lidande, stress, otrygghet, ångest och ouppfyllda förhoppningar.

Inför oss arbetstagare lovordar man den nordamerikanska och brittiska modellen av arbetsanskaffning för att vi skall bli beredda på billigare löner och sämre arbetsvillkor. Jordbrukets strukturomvandling accelereras alltmer och kommer, om inget ändrar sig, att leda vidare in i lanthushållningens industrialisering. En liten del av bondgårdarna kan rädda sig genom ekologiskt odlande. Andra försöker utveckla eller bevara kooperativa modeller. Majoriteten trängs på lång sikt ut i marginalen och förintas.

Det största problemet i Europa och världsvitt är utan tvivel den växande strukturella massarbetslösheten. När vi blir arbetslösa förlorar vi samtidigt vår självaktning och värdighet, och vi löper risk att glida ned i bidragsberoende och bostadslöshet. Vi upplever att det idag inte bara finns exploatering som på 1800-talet utan utestängning. Vi är smärtsamt medvetna om att 70% av de utestängda är kvinnor. En växande del av vårt samhälle skulle helst vilja bli kvitt dem som inte kan hänga med i vinnarnas världsmarknadskonkurrens.

Det är samma globala mekanismer som nu efter 500 år av folkmord, ekologisk förstörelse, slaveri och kolonialism även når fram till Västeuropa vars majoriteter så länge hörde till dem som drog nytta av dem. Vi får inte förvånas över att våld och ofred snabbt ökar inför en sådan dramatisk fattiggörelse av människornas majoritet i Syd, Öst, och Väst. Europa har en lång tradition av våld: sexuellt våld mot kvinnor, uppfostringsvåld mot barn, våld mot naturen och mot människorna av andra kulturer, som man nedvärderande kallade "naturfolk". Vår kultur- och språkhistoria är full av våldets symboler, myter och uttryck. Ur dessa rötter bryter våldet på nytt fram i skolor, familjer och städer. Vanmaktskänslor kan leda till hopplöshet och denna främjar våldets spiral. Gamla fiendskaper mellan olika befolkningsgrupper bryter åter fram, ibland underblåsta som t.ex. i gamla Jugoslavien. Vapenhandeln blomstrar. Produktionen av utrustningar för polis, säkerhet och fängelser är den näring som uppvisar den högsta tillväxtkvoten. Trots att Öst-Väst-konflikten har kunnat avslutas i Europa fortsätter vissa militärutgifter att öka, t.ex. för stridsflygplanet "Eurofighter" (30 miljarder D-mark under de kommande åren). Man kan t.o.m. tala om en ny militarisering i Väst. Nya fiendebilder skall rättfärdiga de snabba interventionstrupper som skall säkra de västliga industristaternas ekonomiska intressen världsvitt. Vi upplever även strukturellt våld: förstörelsen av demokratin genom det ekonomiska systemet, reklamens och konsumismens terror, genom medias fälttåg mot kritiskt tänkande.

Ekologiskt sett står vi stilla. Kärnkraft blev trots Tjernobyl åter rumsren, koldioxidreduktionerna och energibesparingarna nådde på långa vägar inte upp till de nödvändiga målen så att klimatkatastrofen breder ut sig vidare. Med hänsyn till att "säkra" investeringsorten sänker man ekologiska normer igen och fördämningarna för genteknikens reglering håller på att rasa. Våldsamma materialflöden sätts i rörelse för produktionen av varor och service vars konsumtion bara blir möjlig genom permanent konstgjorda behov som liknar drogberoende.

Den ekologiska frågan är – världsvitt betraktad – samtidigt den mest angelägna sociala frågan. Redan idag finner man den omedelbara orsaken till många fattiggörelseprocesser i tvåtredjedelsvärlden, vid sidan av ekonomiska maktförhållanden, i den (bl.a. genom dessa betingade) ekologiska förstörelsen. Så måste man se den tydliga minskningen av nederbörden i Sahelzonen under de sista två årtiondena i relation till jordens uppvärmning. Så hänger svälten i Nordöstbrasilien inte bara samman med de rådande ägandeförhållandena utan även med den avskogade kustskogen. Redan idag finns det i hela världen, enligt Internationella röda korsets uppskattning, ca. 50 miljoner miljöflyktingar. Avgörande är dock prognoserna för den närmaste framtiden: Fraunhofer-Institutet har t.ex. ifall man inte snart påbörjar en ekologisk strukturomvandling, förutsagt 900 miljoner till 1,8 miljarder ytterligare svältdöda t.o.m. år 2030. De rika 20% av mänskligheten förbrukar inte bara mer än 80% av världens resurser utan är även ansvariga för mer än 80% av skadliga utsläpp, fossil energiförbrukning, bruk av de flesta icke-förnyelsebara råvaror mm.

Det har blivit vanligt i Väst att tolka Central- och Östeuropas sociala och ekonomiska svårigheter som ett arv från kommunismen. Denna argumentering gör det för lätt för sig och träffar inte sakens kärna. De rådande världsmarknadskrafternas inbrytning i de central- och östeuropeiska länderna har inskränkt deras sociala och ekonomiska självbestämmande till ett minimum. Många av dem (särskilt Polen, Ungern och Jugoslavien) var redan före vändningen högt skuldsatta till Väst och på så sätt underkastade samma mekanism som "tredje världens" länder. Efter vändningen började en extrem utförsäljning av resurser till Väst, liksom en dramatisk uppdelning av samhället i få vinnare och många förlorare. Bara några exempel: I f.d. DDR stannade bara 6% av produktionsförmögenheten i östtyska händer, 94% gick till västliga kapitalägare. Rysslands nordkust och en stor del av hela regionen inom den norra polcirkeln har nästan blivit helt uppköpta av västliga företag eftersom där finns stora olje- och råvarureserver (mineraler och skog). Även i övriga Ryssland tar de transnationella bolagen (TNCs) del i råvarornas rikedom. Och med hjälp av den Internationella Valutafondens (IWF) lån som valkampsstöd åt Boris Jeltsin har man förhandlat bort Rysslands exporttullar för råvaror så att det redan fattiggjorda landet har förlorat ännu en källa för internationell valutainkomst. Sammantaget är marknadernas liberalisering i de förra östblocksländerna en ständig åderlåtning för dem eftersom det alltid är de svagare som förlorar på ren frihandel.

Inomsamhälleligt sett är samhällets tudelning i de central- och östeuropeiska länderna dramatisk. Arbetslösheten ligger långt över de västeuropeiska ländernas nivå. Strukturanpassningsprogrammen drabbar särskilt kvinnorna. Samhällets svagaste hamnar i existenshotets periferi. Samhällets tudelning är här desto mer dramatisk eftersom den äger rum så plötsligt och eftersom arbetslöshet och öppen nöd hittills varit nästan okända.

En ny oroande utveckling i fredsfrågan är de central- och östeuropeiska ländernas integration i NATO. Denna ålägger de berörda folken enorma upprustningsbördor för moderniseringen av sina arméer. De västliga rustningsföretagen vinner, människorna förlorar. Varför kunde man inte göra en nystart i den gemensamma säkerhetens anda istället för att utvidga den västliga maktsfären? Redskapet finns i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSCE). Man hade bara behövt stärka det.

Ytterligare ett område av västligt medansvar är ekologin. Här kan inte alla skandaler räknas upp där det blev tydligt att Väst använder de central- och östeuropeiska länderna som soptipp för giftigt och farligt avfall och på så sätt ökar deras miljöförorening.

Några organisationer i Väst engagerar sig i hjälpinsatser för Öst. Hittills finns det dock knappast analyser, ställningstaganden och politiskt lobbyarbete i förhållande till de här berörda strukturfrågorna. Här måste vi snabbt handla tillsammans.

1993 introducerades i EU den inre marknaden bl.a. med argumentet att den skulle skapa arbetstillfällen. Det kunde man redan då genomskåda som ett camouflage. 1992 beslutades med Maastricht-avtalet den Europeiska valutaunionen (EMU) med argumentet att den skulle bli ytterligare ett steg som skulle göra den politiska och sociala unionen oundgänglig. Sedan dess har de berörda befolkningarna i EU fått erfara vilka problem de har hamnat i. De flesta parlament har röstat på en valutaunion som uteslutande syftar till penning-(förmögenhets-)stabilisering. Den är varken kopplad till en rättsligt bindande gemensam sysselsättnings- och socialpolitik, eller till en ny europeisk politik i de internationella finans- och valutainstitutionerna med målet att reglera kapitalet, d.v.s. att fr.a. förhindra spekulation och bekämpa skatteflykt.

Istället tjänar konvergenskriterierna för inträdet i EMU och Amsterdam-avtalet till att bedriva "sparpolitik" på de fr.a. genom skatteflykt skuldsatta statliga ekonomierna och deras offentliga sektorer. Därmed blir de europeiska befolkningarna påtvingade precis samma strukturanpassningsprogram som IMR dikterar åt de högt skuldsatta länderna i Syd och Öst. Det vägledande intresset för det politiska handlandet i EU är att skaffa mesta möjliga vinstgivande villkor åt kapitalet och att skapa en position i konkurrens med USA och Japan. Hela den inre marknadens och ekonomi- och valutaunionens projekt syftar i grunden till en kapitalkoncentration för konkurrensens skull. Följderna blir växande arbetslöshet, social nedrustning och marginalisering av svaga regioner i Europa.

På motsvarande sätt engagerar sig EU för en vidare liberalisering av världshandeln, och monterar ned de särskilda utvecklingspolitiska villkoren och handelslättnaderna för de förra kolonierna (Lomé). Detta får svåra negativa följder för länderna i Afrika, Karibien och Stilla havet (AKP-länderna) som genom den västeuropeiska kolonialismen redan har lidit nog. EU engagerar sig inte klart för sociala och ekologiska villkor i världshandeln, vilket visade sig nyligen igen vid förhandlingarna kring det "multilaterala investeringsavtalet" (MAI) vilket i sin nuvarande form innebär en fullständig underordning av det sociala och politiska ansvaret under ekonomiska intressen. EU tar nästan inga initiativ till att stryka de f.d. kolonialiserade ländernas skulder. EU visar därigenom att man inte är beredd att gottgöra den europeiska skuld av 500 års kolonialism genom vilken man berövat Asien, Afrika och Latinamerika deras rikedomar.

Flyktingarna och invandrarna från de länder vars förstörelse Europa deltog i under dessa perioder avvisar EU med alltmer brutalare medel. Den därigenom förorsakade, åter på nytt uppblossande rasismen i Europa blir alltmer våldsam. Utöver detta förlorar människorna i Europa genom utlänningspolitiken i "fästningen Europa" alltmer känslan för respekt för varje människas värde.

Ekologiskt sett erbjuder EU en kluven bild: Å ena sidan instiftar man goda lagar (t.ex. dricksvattenförordningen). Å andra sidan står kapitalkoncentrationsprocessen och den inre marknaden (ökning av trafiken istället för näringslivets regionalisering) i ett rakt motsatsförhållande till ekologiska nödvändigheter. Men även konkreta lagar rustar ned ekologiska normer (senast ang. genteknologin). I jordbrukspolitiken finns det fortfarande ingen rim och reson för priser som skulle kunna leda till en ekologisering och till en minskning av agrarkemin (gödsel, besprutning, missbruk av medicin) och på så sätt till ett bruk av jorden som bevarar skapelsen. Alternativa energikällor befrämjas inte tillräckligt. Agenda 21 från Riokonferensen 1992, vars förverkligande skulle ha påbörjats, drivs i EU inte fram med prioritet.

Kort sagt: den som hade hoppats på att EU i världsmakternas konsert skulle förverkliga de gamla socialstatliga och de nya ekologiska traditionerna i Europa – mer än de enskilda nationalstaterna förmår att göra det – blir mycket besviken. Tvärtom, EU visar sig vara en överföringsrem [ty. Transmissionsriemen] åt de globala kapitalintressena i Europa. Den och medlemsländernas regeringar har som huvudmål att skapa goda villkor på investeringsplatsen för kapitalaktörerna. Den totala marknaden har så här långt segrat över Europas socialstatliga tradition. I motsvarande omfång krymper de demokratiska möjligheterna. Europarådet – d.v.s. alla regeringarnas råd – regerar tillsammans med byråkratin. Europaparlamentet saknar de avgörande demokratiska mandaten och de nationella parlamenten har bara möjlighet att säga "ja" eller "nej" till de av exekutivmakten framförhandlade paketen. Utan en grundläggande kursändring av riktningen för politiken blir Västeuropa på nytt medskyldigt i den globala förstörelsen och orättvisan.

Den våldsamma driften att härska och äga är djupt rotad i den europeiska kulturen. Rötterna sträcker sig tillbaka till patriarkatets uppkomst, vid tiden kring år 2000 f.Kr. Ännu viktigare för Europa är den senare hellenistisk-romerska imperialismen som fick sitt ödesdigra filosofiska uttryck i Aristoteles’ verk (300-talet f.Kr.). Han, som var lärare åt Alexander den store, formulerade det klassiska socialsystemet. Bara en enda kan härska: kejsaren i riket över de krigiskt underkastade folken; herrefolket över barbarerna‚ i den paternalistiska familjestrukturen mannen över kvinnan och den ägande över slavarna‚ och till slut kosmiskt: människan över den icke-mänskliga naturen. Detta system innefattades sedan i den romerska rättens lagar och präglade mönstret för den patriarkala västliga civilisationen.

Med kejsaren Konstantin började 312 e.Kr. den utveckling som länkade kristendomen till romarriket och den romerska rätten. Av en förföljd judisk sekt blev en statsreligion som använde våld mot andra folk och trosgemenskaper, särskilt mot judar och muslimer. Denna intolerans fick sina grymmaste uttryck i korstågen, inkvisitionen, det folkmord, som ledsagade Amerikas erövring, och slutligen i nationalsocialismens förintelse och i de "etniska rensningarna" i Bosnien.

Det kulturella våldets tradition förenar sig i upplysningen med våldet hos den kapitalistiska penningekonomin och den naturbehärskande vetenskapen och tekniken. Redan dess tidiga utveckling är betecknande nog förenad med häxförföljelser (Francis Bacon) och mördande kolonialism. Sexistiska och etnocentriska myter, legender och symboler rättfärdigar denna europeiska kultur av våld.

Idag har det av dessa traditioner framsprungna "Väst" uppnått det ekonomiska, politiska och kulturella världsherraväldet. Dess senaste namn är "globalisering". Näringsliv och rådande politik predikar för oss följande myt: ekonomin har globaliserat sig; alltså måste alla arbetande och länder "anpassa" sig – som till ett oföränderligt öde. "Strukturanpassning" kallas det. Denna kräver s.k. "reformer". Den som inte hänger med i världsmarknadskonkurrensen åker ut. Detta framställs som en lika giltig princip som evolutionens naturlag. Bara de starka överlever (jfr. den socialdarwinistiska formeln, som reducerar Darwins teorier till en lära om "den starkares överlevnad"). I anslutning till 1800-talets och det begynnande 1900-talets klassiska liberalism kallas denna ideologi för de härskande för nyliberalism. Denna ideologi hävdar fortfarande åsikten att det även skulle vara i den svagares intresse att skaffa fördelar åt den starke.

Vi skulle önska oss klara analyser och alternativ från de socialdemokratiska, socialistiska och gröna partierna i Europa, vilka utifrån sin tradition egentligen inte borde tänka och handla nyliberalt, likaså från fackföreningarna och kyrkorna. De kritiserar systemets följder och förkastar den "rena marknadsekonomin". Men de borde inte bara nämna hästen utan även ryttaren och i detalj våga analysera de mekanismer och strukturer, kulturella och religiösa livsåskådningar som kännetecknar systemet. De angriper inte klart den tabuisering som ligger bakom dessa mekanismer och som försöker rättfärdiga detta som öde. Om de gjorde det skulle de hjälpa till att befria de europeiska befolkningarna ur vanmakten inför dessa strukturer och göra dem förmögna till gemensamma alternativ.

Just på denna punkt sätter vi in vårt upprop. Vi vill bryta med den diffusa ångesten för de anonyma skenbart ödesdigra makterna genom att nämna dem vid namn. Så kan vi målmedvetet utveckla alternativ och utöva inflytande på politiken.

• Kapitalaktörernas globala maktkoncentration

Inte hela samhället har globaliserats utan endast kapitalets aktörer och de av dem bestämda strukturerna i finanssystemet, näringslivet (inkl. teknologiutvecklingen) och medierna. De transnationella bolagen, bankerna och försäkringssällskapen i förbund med de av dem kontrollerade massmedierna är "the global players". De kan spela ut de nationellt organiserade arbetstagarna och staterna mot varandra genom att dra in dessa i en kapplöpning nedåt. Även de små och medelstora företagen drivs av de stora som leverantörer in i den obarmhärtiga konkurrensen och ofta i konkurs. Kommunerna har ingen effektiv medbestämmanderätt när koncernerna fattar beslut som berör dem vitalt.

Nya teknologier kräver högre produktivitet. Mindre arbete räcker för samma produktion. Men istället för att använda det minskade arbetet med samtidig vinstökning för en rättvisare fördelning av arbete och inkomster åt alla påbörjade de kapitalägande från sin globala styrkeposition en klasskamp uppifrån: arbetslöshet för alltfler människor tillåter påtryckningar på de "ännu-arbetsägande" att acceptera lägre löner och sämre arbetsvillkor. Vid varje massavskedande skjuter aktiekurserna uppåt för aktieägarna. Vinsterna återinvesteras inte i en förnyande, resursskonande och arbetsskapande realekonomi. Alltmer leds de in i alltfler spekulativa kortfristiga finansaffärer som dessutom medför en stor fara för en världsekonomisk kris likt den 1929.

Samtidigt använder de kapitalägande den transnationella friheten att göra vinster vid sidan om staternas skatter. Särskilt de som äger finanskapital betalar i själva verket inga skatter på penningförmögenhetsvinster. Den nyliberala politiken förstärker detta ytterligare genom skattesänkningar för kapitalägande – med argumentet att detta skulle skapa arbetstillfällen vilket verkligheten emellertid har vederlagt. Ty kapitalets ökande likviditet investeras i praktiken i rationaliseringar och (spekulativa) finansaffärer. Skatteförlust genom massarbetslöshet, skattepresenter till de rika och kapital- och skatteflykt är i sin tur huvudskälen till skuldsättningen av i stort sett alla statliga hushåll. På detta sätt tjänar kapitalaktörerna dubbelt, nämligen dessutom på statsskuldens räntor. Å andra sidan förstärker staterna den sociala nedrustningen för att kunna finansiera gäldenärernas skatteflykt och räntebetalningar.

Spekulanter har under de senaste åren alltmer attackerat valutor. Till följd fick institutioner som Internationella valutafonden ingripa med offentliga medel för att förhindra de berörda ländernas konkurs. Bakom IMFs stödaktioner står de rika industristaternas intresse att till varje pris förhindra att de regionala kriserna skulle leda till en global kris. Exempel på sådana spekulationsattacker är kriserna i Europa (1992-93), Mexiko (1994) och Sydostasien (fr.o.m. 1997). Dessa spekulerande rörelser har undergrävt såväl realekonomin som de berörda ländernas sociala situation och oberoende. Än mer förlorade de medel för att vidareutveckla den sociala rättvisan. Den stadigt ökande volymen av världsvida spekulerande valutatransaktioner (97% av mer än 1,3 biljoner US $ omsättning dagligen) förvrider inte bara de makro- och mikroekonomiska besluten. Den leder även besparingarna in i spekulation istället för i produktiva investeringar. Dessutom leder spekulationen till instabilitet på många områden, t.ex. beträffande råvarupriserna.

Ett annat problem i den avreglerade globaliseringen är den stigande ekonomiska brottsligheten. Den kriminella andelen av världsekonomins volym uppskattas till 30-50%. Den omfattar vapen- och droghandeln; fartyg med billigflaggning, som orsakar ekologiska katastrofer genom tankfartygsolyckor; handel med kvinnor och barn för prostitution; barnhandel för adoption; penningtvätt med hjälp av bankhemligheter och skatteparadis.

I de fattiga länderna har rikedomskoncentrationen å ena sidan och skuldsättningen och strukturanpassningarna å den andra förorsakat djupa klyftor. Till det kommer den militärt framkallade utvandringen till vilken EU-länderna är medskyldiga. Exempel: man levererar vapen till Turkiet och kriminaliserar de med hjälp av dessa vapen bortdrivna kurderna. Miljoner försöker hitta en plats med trygghet och framtidschanser genom att utvandra. De som överhuvudtaget kan tränga sig in i Europa genom fästningens murar blir sedan gjorda till syndabockar för det världsvida kaos som de härskande sedan 500 år har ställt till med. De kan oftast bara invandra "illegalt". Den "lösning" som den nyliberala politiken erbjuder är inte avskaffande av misärens grundorsaker här och där utan avvisning och deportation av de människor som söker tillflykt. Följderna omtolkas till orsaker, offren görs till offer ännu en gång.

Det var politiska avgöranden med början 1971 och inget blint öde att man avhände sig kapitalmarknadernas reglering. Ansvariga för detta är regeringarna i de sju rikaste industristaterna (G 7). De tillåter och främjar denna "avreglering, liberalisering, privatisering" inte bara på sina världsekonomiska "toppmöten" utan också genom de av dem kontrollerade "Bretton Woods"-institutionerna i Internationella valutafonden och Världsbanken liksom världshandelsorganisationen (WTO) som efterföljare till det Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT).

Om det nu förhandlade Multilaterala investeringsavtalet (MAI) i den föreliggande formen ratificeras skulle de transnationella koncernerna (TNCs) kunna åtala regeringar, om de anser att dessa länders social- eller miljölagstiftning skadar deras intressen, medan regeringarna å andra sidan inte förfogar över motsvarande rättsliga medel mot bolagen. Detta projekt står i motsättning till Förenta nationernas deklaration om ekonomiska rättigheter och plikter för stater (1974). Här heter det: "Varje nation har den oförytterliga rätten att reglera och kontrollera utländska investeringar."

Med sådana politiska beslut har de demokratiskt valda regeringarna själva på internationell nivå avskaffat demokratin på den för människorna viktigaste punkten, nämligen i ekonomi- och finanspolitiken. Politiken har själv avhänt sig sin makt, gjort sig beroende av näringsliv och storfinans och överlåtit människornas välfärd och våra naturliga livsförutsättningar till marknadskrafter som uteslutande orienterar sig mot vinsten. Ja, ännu mer, den tvingar människorna genom låt-gå-konkurrens och strukturanpassningsprogram att ta på sig social nedrustning och ekodumpning. Förenta nationerna manipuleras och hålls medvetet på sparlåga av dessa marknadskrafters koalition och de rikas regeringar, och förslagen till en reform av världsekonomin tillåts inte komma på dagordningen.

Tros Öst-Väst-konfliktens övervinnande böjer sig den västliga politiken fortfarande för rustningsindustrins profitorienterade dynamik. Samtidigt säkrar Väst under USA:s ledning sedan 1980-talet sina ekonomiska intressen över hela världen genom att utveckla snabba interventionstrupper. Gulfkriget utgjorde det första stora exemplet. Istället för att fördöma krigiskt våld hettas regionala konflikter upp, och krig blir åter – skenbart legitimt – ett politiskt medel.

Inte bara politiken togs av den kapitalistiska ekonomin i tjänst utan även medierna. De blev med undantag för små rester avskedade från det demokratiskt-offentliga medbestämmandet och privatiserades aggressivt. Resultatet: en gigantisk maktkoncentration, och "hjärtan och hjärnor" manipuleras in i kapitalistiska värden och beteendemönster, tolerans mot våld, sexism liksom allmän desinformation och illusion.

Det nuvarande herraväldessystemet lever av att den nyliberala ekonomin sprider den förlamande åsikten bland folken att världsekonomins utveckling skulle vara ödesbestämd, lika oföränderlig som naturlagarna. Samhällsvetare har påvisat att den rådande ekonomin inte utgör en vetenskap utan ett trossystem (Susan George). Dess "gud" är penningförmögenhetens och kapitalets anhopning. Denna måste givetvis försvaras genom en världsvid organiserad militärapparat. Människors konkreta liv och jorden måste underordna sig den.

Vad som i det nyliberala tänkande och handlande helt avbländas är hushållningsekonomin. Om man inte skulle mäta enligt finansekonomiska mått utan även räkna med det utförda, men icke betalda arbetet skulle hushållningsekonomin även i industristaterna utgöra mer än 50% av den ekonomiska prestationen, vilket studier har visat. Därmed osynliggörs fr.a. kvinnoarbetet men även de fattigas världsvida subsistensekonomi. För den alternativa hushållningen ligger här en stor potential för människornas självbefrielse från världsmarknadens diktat.

Vi är medvetna om att de av kapitalaktörerna reglerade produktions-, finans- och fördelningsstrukturerna bara kan fungera på detta sätt därför att människornas majoritet deltar med sin konsumtion och livsstil och sitt umgänge med pengar. Människor strävar efter lycka och ett gott liv. Marknaden, medierna och en destruktiv vanföreställning att allt skulle vara möjligt att göra har tagit makten över denna strävan. Även vårt uppfostrings- och utbildningssystem är – med början i familj och grundskola – grundläggande inriktat på konkurrensbeteende och elitutbildning. Den personliga befrielsen ur en skenbar lycka till ett bättre liv i gemenskap med andra, från vanmakt till medansvar, är en stor kraft även för samhällets förnyelse.

Men hur skall vi i det civila samhället utöva medansvar? Hur skall fackföreningar, kyrkor och religionssamfund, basgrupper och icke-regeringsorganisationer hitta en gemensam röst, bli förmögna att forma allianser och konkreta koalitioner? Åtskiljs de inte genom grundläggande livsåskådningsmässiga skillnader och en historia av ömsesidiga besvikelser?

Det är inget under att de som f.n. härskar i det globala systemet av finanser, business, medier och G7-regeringar så lätt kan spela ut sina offer från alla länder och samhällssektorer mot varandra. Inom det civila samhället finns det ett stort behov av självbesinning och ömsesidig försoning, för att vi tillsammans skall kunna motsätta oss de destruktiva ekonomiska, politiska och sociokulturella processerna och utveckla alternativ. I det följande ger vi några exempel på hur vi i det civila samhällets olika sektorer kan arbeta med att komma från det förflutnas konflikter till en ömsesidig försoning på rättvisans grund.

• Arbetarrörelsen

När de arbetande under 1800-talets industriella revolution exploaterades under hårda arbets- och levnadsvillkor organiserade de sig i olika former av arbetarrörelsen. I denna situation försökte visserligen delar av kyrkorna att diakonalt stödja offren i arbetarrörelsen under den brutala Manchesterkapitalismen. Men först mycket senare började storkyrkorna själva kritisera systemets omänskliga karaktär. Detta gör det förståeligt varför marxismen, fackföreningsrörelsen och kommunismen i Europa reagerade med en ateistisk och antikyrklig hållning.

På den andra sidan har stalinismen lämnat öppna sår i alla läger. Även den byråkratiska socialismen visade lika litet intresse för vår miljös överlevnadsförmåga som kapitalismen. Uppenbarligen är hela vår moderna världsbild i kris.

I den senaste nyliberala fasen har fackföreningarna som reaktion på kapitalets transnationalisering försökt ingå förbund både på nationell och världsvid nivå. Men p.g.a. stora organisatoriska problem och kortfristiga intressemotsättningar mellan arbetstagarna i olika länder har de hittills inte varit i stånd till att bygga upp en verkligt effektiv motmakt. Dessutom finns det ingen rimlig representation för de arbetslösa i fackföreningarna, för att där kunna göra deras vitala intressen gällande. Alla dessa historiska och aktuella konfliktlinjer skulle man behöva bearbeta med tanke på de idag nödvändiga allianserna.

I nästan alla sociala, politiska, ekonomiska och religiösa institutioner i Europa finns det systematisk diskriminering av kvinnor, präglad och formad av patriarkatet. Patriarkatet visar sig blint och dövt gentemot denna diskriminerings olika historiska gestalter. Men sedan 1800-talet och särskilt intensivt under de senaste trettio åren har kvinnorörelserna i samhällen och trossamfund kämpat för att på alla institutionella nivåer kunna vara med och gestalta samhället och omskapa de orättvisa relationerna mellan könen i den offentliga och privata sfären. Huvudpunkterna därvid är:

- att samhället slutar med att tvinga in kvinnorna i offrens stereotypa roll och männen i förtryckarnas roll,

- att män och kvinnor i maktpositioner erkänner och främjar kvinnors bidrag på arbetsplatser och inom den obetalda sektorn,

- att kvinnor och män tar ansvar för att nedmontera patriarkaliska maktstrukturer, varvid männen ärligt måste erkänna vilka förtryckande verkningar det nuvarande maktmönstret har på kvinnor och andra sårbara grupper,

- att det även blir tydligt vilken felaktig uppfattning av manligt och kvinnligt som utvecklat sig genom patriarkatet,

- att uttåget ur patriarkala strukturer måste förbindas med övervinnandet av andra former för förtryck, t.ex. av ekonomisk, rasistisk och heterosexistisk art.

Europa har alltid varit en kontinent präglad av många kulturer. Detta gäller ännu mer idag med tanke på antalet flyktingar och (in)vandrande arbetare av vilka många har bosatt sig här på lång sikt. Den kritisk-självkritiska dialogen mellan olika kulturer, religioner och värdesystem eller t.o.m. allianser syftande till gemensamt handlande har knappast börjat än. De ömsesidiga såren mellan trosgemenskaperna, vilka uppstått under mycket lång tid, har långt ifrån blivit läkta.

Sedan fr.a. den kristna kyrkan i det romerska riket utvecklades till en statsreligion har den alltid på nytt blandat förkunnelsen av Guds rike med politiska, kulturella och ekonomiska maktintressen. Därigenom blev de europeiska kyrkorna medskyldiga till avgränsningen, förföljelsen och delvis utrotningen av de grupper och folk som inte ville underkasta sig den makt som kristendomen företrädde. T.o.m. kyrkosplittringarna har väsentligen förorsakats av dessa sammanblandningar av religiösa och politisk-ekonomiska intressen, 1054 mellan Öst- och Västkyrkorna, på 1500-talet mellan den romerska och de reformatoriska kyrkorna. Jugoslavienkriget, Nordirlandkonflikten och spänningarna mellan den arabisk-islamiska och den västlig-atlantiska världen visar att såren ända tills idag inte har läkts och att religiösa motiv kan missbrukas för våldsamma konfliktlösningar.

Av alla dessa skäl är dialogen mellan olika trossamfund och kulturer i Europa en nödvändig angelägenhet. Vid denna nödvändiga dialog handlar det inte om abstrakta lärosamtal. Det handlar om klargöranden som syftar till en ny kultur för livet och för en gemensam praxis för rättvisa.

För att övervinna den europeiska kulturens felutveckling och dess globala följder behövs en djup omvändelse. Därvid är två frågor särskilt viktiga: Vilken anda präglar de mänskliga relationerna? Hur kommer vi från en konkurrenskultur till en samarbetskultur?

Den brasilianske befrielseteologen och fackföreningsmannen Frei Betto har – liksom före honom Ernst Bloch och Antonio Gramsci – med tanke på den realt existerande socialismens slut utvecklat följande intressanta tanke. Det socialistiska alternativa försöket har uteslutande koncentrerat sig på människans vilja och förnuft. Det förbisåg att människan har känslor och älskar det sköna och att hon längtar efter något utöver sig själv och sin värld. Filosofiskt talar man här om estetik och religion, teologiskt om spiritualitet. Om alternativa ansatser – särskilt i den manligt präglade kulturen – försummar dessa mänskliga dimensioner, fyller kapitalismen ut detta tomrum med illusioner och skenupplevelser (surrogat).

I kontrast till marknadsreligionens habegär och sken kan vi i anslutning till Betto bekräfta: våra alternativa visioner är sköna, det gemensamma arbetet med dem utmanar och skapar glädje. Arbete och fest balanserar varandra. På så sätt behöver vi inte bli utbrända i kampen och göra livet svårt för varandra. En ny kultur av mänskliga relationer i våra rörelser hjälper oss trots alla smärtsamma otillräckligheter att gemensamt ösa kraft för motstånd och solidariskt arbete. I mänsklighetens motståndstraditioner hittar vi hjälp att t.o.m. vid misslyckanden inte förlora hoppet.

En ny kultur av mänskliga relationer växer dock inte fram i ett lufttomt rum. Den är inbäddad i en ny kooperativ samhällelig praxis mitt i intressekonflikterna. Här följer några exempel på lyckade eller påbörjade dialoger och alliansprocesser:

- samarbetet mellan kristna basförsamlingar, delar av institutionella kyrkor, fackföreningar, folkrörelser och -religioner i Latinamerika i befrielseteologins tecken,

- zapatisternas alliansförsök med utgångspunkt från Chiapas, Mexiko,

- den franska proteströrelsen sedan 1996,

- försöken med en utomparlamentarisk opposition i Tyskland, föranledda av "Erfurt-deklarationen" från 1997,

- kyrkoasylrörelsen;

- den med EU-toppmötet i Amsterdam 1997 påbörjade Euromarsch-rörelsen mot arbetslöshet, oskyddad sysselsättning och utestängning,

- European Women’s College i Zürich som bl.a. försöker att främja en intensiv nätverks- och kommunikationsprocess mellan öst- och västeuropeiska kvinnor.

I detta dokuments andra del försöker vi ge exempel på en självkritisk teologisk reflektion över de kristna kyrkornas historia och nutid i kontexten av samhälleliga processer för att stärka kyrkornas alliansförmåga.

Men denna slutledning är fel. Den förtiger två saker:

- motståndets historia i Europa och globalt,

- det faktum att det nuvarande systemet driver mot allt större kriser och därför inte kan fortsätta.

Detta system som upprätthålls av Europa i förbund med USA, Japan och andra länders eliter, är inget oundvikligt öde. Det är en myt att det inte finns alternativ. Denna myt har väsentligen bidragit till misstänksamheten mot de offentliga institutionerna och inskränkt befolkningarnas frihet att själva bestämma över sitt liv i gemenskap med andra. Detta system kan förändras. Därför inbjuder vi till att överväga följande möjligheter som utvägar ur denna situation.

Vi kan i syfte till befrielse och nystart förstå och namnge det i vårt förflutna som har bundit oss genom skuld, felhållningar och stelnade strukturer, och på vilka punkter som vi därför fortfarande upprepar felbeteende och stödjer den härskande utvecklingsmodellen.

Denna uppgörelse med det förflutna kan och måste äga rum på alla nivåer – lokalt, nationellt, europeiskt och inte minst världsvitt i samarbete med liknande processer i alla kontinenters civila samhällen.

• Ansatspunkten är att lyssna på offren ibland oss och vid sidan av oss. Detta är ett avgörande steg. Det kräver tålamod, bygger upp förtroende och ger oumbärlig klargörande information inför allt handlande. I de lokala gemenskaperna av grannskap, byar och städer kan civilsamhälleliga allianser börja med frågan:

- Vilka är och var finns offren under förflutet – men ännu närvarande – våld, orättfärd och våldtäkt av skapelsen?

- Vilka är offren i vår närhet (t.ex. barn, kvinnor, arbetstagare, jordbrukarfamiljer, arbetslösa, bostadslösa, skuldsatta, flyktingar)?

- Vilka är offren i fjärran (Nord-Syd,Väst-Öst)?

Att lyssna till offrens smärta och deras sanna historia, för att sedan ge dem rum att berätta den offentligt är början till en läkedomsprocess. Den genomlidna orätten kan därigenom inte "gottgöras" men vägen till ny rättvisa för offren kan öppnas och processen av äkta försoning i samhället kan på så sätt främjas.

• Men det borde även finnas tillfälle för individuellt och kollektivt bekännande av skuld. Vi har – åtminstone i Västeuropa – inget offentligt tvång som i Sydafrika efter sitt stora systembyte att ställa gärningsmännen framför alternativet mellan juridisk förföljelse eller vittnesbörd inför sanningskommissionen med möjlighet till amnesti. Bill Clintons ursäkt för Västs förslavande av Afrika hade varit ett steg i rätt riktning om det inte samtidigt hade propagerats som en ny början till handelns liberalisering. Ty denna syftar just till marknadernas öppnande och därmed till deras förstörande av Afrikas inhemska produktion vilket Nelson Mandela genast genomskådade och kritiserade. F.ö. skulle redan enskilda äkta skuldbekännelser ha ett stort symboliskt värde. Det skulle t.ex. kunna få en offentlig verkan om kyrkor och andra medlemmar i det civila samhället konkret skulle bekänna sitt medansvar för felutvecklingar inom och förorsakade av Europa och på så sätt resa ett försoningstecken. Det skulle sedan kunna bli början till en läkande dialog mellan alla berörda.

Vi kan säga Nej till orättens strukturer som vi har förstått, och till våldet mot människor och skapelsen, och avvisa den anda, logik och praxis som hänger samman med en avreglerad, militärt skyddad kapitalistisk anhopning av penningförmögenheter.

• I centrum för orättens och våldets aktuella stukturer står pengarna i betydelsen av det till självförökning syftande kapitalet. Tillväxt av penningförmögenheten är denna världsordnings gud. Att avsvära sig honom i bredast möjliga allianser är början till all vägran. Konkret heter det: att säga Nej till den globala avregleringen av kapitalmarknaderna som endast har ett syfte, nämligen kapitalökning, – utan varje socialt, ekologiskt eller demokratiskt syfte. Att säga Nej till räntor utöver det reellt tjänade resultatet. (Några av oss säger Nej till varje form av pengar som är förenad med ränteupptagning och kräver därför ett nytt finanssystem). Att säga Nej till att ändra penningens syfte till valutaspekulation som är bortkopplad från rättvist delad sysselsättning och internationell balans. Att säga Nej till en internationell finansordning som bara bestäms av de rika i de rikas intressen och som möjliggör fr.a. skatteflykt och skattedumpning. Praktiskt kan vi bojkotta sådana affärsbanker som underhåller filialer eller samarbetspartners i skatteparadis och samtidigt uppmana fackföreningar och kyrkliga och offentliga institutioner att göra likadant.

• På papperet (t.ex. i den tyska författningen) står det att ägandet är socialt förpliktigat. Med tanke på den nuvarande fördelningen av ägandet och möjligheten att på de transnationella marknaderna göra skattefria vinster har detta alltmer blivit retorik. Därför kan vi undandra legitimiteten från detta system av gränslöst och absolut ägande. Vi kan vid sidan av fattigdomsrapporter inkräva rikedomsrapporter för att föra in den orättfärdiga fördelningens skandal i den offentliga diskussionen. Vi kan även offentligt brännmärka den tilltagande koncentrationen av ekonomisk makt i händerna på allt färre koncerner och banker – som t.ex. Ordensfolket för fred gör i sina vakthållningar varje vecka framför den Tyska Banken i Frankfurt och i andra direkta ickevålds-aktioner.

• För skyddet och främjandet av det orättfärdigt fördelade ägandet använder man orimligt höga medel för inre och yttre säkerhet. Dessa strukturer och beteendemönster kan vi klart avvisa. Vi kan lära oss att leva utan upprustning. För unga män får detta till följd att vägra göra miltärtjänstgöring.

• Vi kan även avsvära oss det stegrade begäret efter konsumtion, som hettas upp genom reklam och medier. Denna konsumtion motiveras genom tillväxtens tvång och detta åter genom penningkapitaltillväxtens grundintresse. Konkreta bojkottaktioner från konsumenter och konsumentbojkottrörelser för en enkel livsstil ger oss här exempel.

• Vi kan säga Nej till den gränslösa industrialiseringen av jordbruket och en politik som stödjer denna.

• Fr.a. kan vi säga Nej till allt som förstör de levande varelsernas ekologi, arter och deras omgivningar, och det som medför genteknologiskt oöverskådliga faror för jorden.

Vi uppmanar det civila samhällets krafter i Europa att inte bara beklaga och bekämpa följderna av det nuvarande systemet utan att klart säga Nej till den förhärskande utvecklingsmodellens grundelement, det nuvarande globala systemet och dess politiska tillämpning i ert land, i EU och i de av G7-länderna dominerade internationella organisationerna som IMF, Världsbanken, WTO, och OECD (MAI) och därmed även till de politiska partier som stödjer den nyliberala politiken. I detta sammanhang inbjuder vi även till en bredare diskussion och ett erfarenhetsutbyte kring former för civil olydnad och kalkylerade regelbrott.

Vi kan utveckla en ny vision där hushållandet inbäddas socialekologiskt.

• Inom ramen för kyrkornas konciliära process för rättvisa, fred och skapelsens integritet har det utvecklats riktlinjer för handlandet:

- det prioriterade ställningstagandet för de fattiga

- det prioriterade ställningstagandet för ickevåldet och

- det prioriterade ställningstagandet för hotat liv.

Med dessa orienteringar erbjuds en alternativ vision till det nu rådande företrädet för den starkare.

• Med hänseende till ekonomin följer därav ett perspektivskifte: det primära målet för hushållningen är inte den av världsmarknaden dikterade ökningen av penningförmögenheten och det monetärt mätta och aggressivt försvarade ekonomiska tillväxtutrymmet utan tillfredsställelsen av människors grundbehov på lokalplanet, i deras sociala, kulturella och naturliga omvärld och hänsyn till de framtida generationernas livsmöjligheter. I detta perspektiv är hushållning bara framgångsrik om den samtidigt uppfyller de sociala och ekologiska målen.

På grund av avståndstagandet från den rådande utvecklingsmodellens element och från de system till vilka man bör säga ett klart Nej, samtidigt som man säger Ja till en ny vision, föreslår vi en dubbelstrategi för förverkligande av alternativ:

- delvis frikoppling från världsmarknaden genom lokala alternativ i det lilla och

- alliansbildande för politisk inblandning med målet att "tämja" systemet.

Vi kan genom alternativ i det lilla inom det egna gestaltningsområdet konkret omsätta livsbefrämjande visioner.

• Med denna ansats får den osynliggjorda hushållningsekonomin en grundläggande betydelse och likaså näringslivet i lokala och småregionala kretslopp. Med dess hjälp är en delvis frikoppling från världsmarknadens diktat möjlig. Vi hänvisar här till den internationella handboken för stärkandet av den lokala ekonomin (jfr. R. Douthwaite/H. Diefenbacher i litteraturförteckningen). Den nämner olika möjligheter:

- lokal valuta som bytesmedel, kontantlösa bytesringar, långivningskooperativ, lånegemenskaper och borgenärsskap;

- så långt som möjligt uttåg ur affärsbanker och bruk av alternativa banker (i Europa sammanslutna i I.N.A.I.S.E., på det kyrkliga området även det ekumeniska utvecklingskooperativet EDCS),

- möjligast långtgående decentraliserad självförsörjning med alternativ energi (vind, sol, vatten, biomassa),

- möjligast långtgående självförsörjning av regionen vad avser grundbehoven, fr.a. med baslivsmedel; därtill hjälper lokal direkt marknadsföring genom (företrädesvis) ekojordbruksföretag, producent-konsument-kooperativ, stad-land-partnerskap etc.; företräde har ett miljövänligt jordbruk i kretsloppsekonomins mening; "ekologiseringens tyngdpunkt bör ligga utöver kvasikontingenteringen [fastställande av andelarna] av syntetiskt kväve på alla utförda mängder utöver en grundmängd" (Agenda 21, jordbrukspolitikens utformning i Tyskland). Även lokalt hantverk och socioekologiskt arbetande små- och medelstora företag uppvärderas i denna ansats och blir viktiga partner.

Några av dessa försök har sammanfattats i initiativen till den "Lokala agenda 21" i hela Europa och på andra kontinenter (kapitel 28 av Agenda 21 på Rio-konferensen om miljö och utveckling 1992). Här ges en särskild god ram för att skapa allianser och även för att föra den självkritiska dialogen mellan olika aktörer i det civila samhället.

• Men det finns även alternativa möjligheter utöver den lokala sfären. Det mest kända exemplet är den "hederliga handeln". Den visar att vi som konsumenter har makt att utöva motmakt, och inte bara som sådana som äger pengar och hanterar dem på det ena eller andra viset. Detta blir även tydligt vid bojkottaktioner mot transnationella koncerner som på särskilt upprörande sätt sårar sociala eller ekologiska kriterier. Kända exempel för sådana kampanjer i Europa har inriktat sig på Nestlé, Shell, Siemens och Bayer. Omvänt kan man/kvinna prioritera sådana företag som försöker ta hänsyn till sociala och ekologiska kriterier.

• Ett centralt område år kommunikationen. Grupper i det civila samhället, koordinerade från Nederländerna, har börjat utveckla en "kommunikationsdeklaration från samhällets bas" (People’s Communication Charta). Datorer och Internet har utvecklats av militära och kommersiella intressen. Den massproducerade elektroniken är även p.g.a. sin avfallsproblematik ekologiskt mycket skadlig. Vi borde alltså förhålla oss kritiska mot den om vi inte naivt vill bli systemets medlöpare. Å den andra sidan kan dessa instrument och särskilt email omvandlas till basredskap för bildandet av motmakt. Det senaste framgångsrika exemplet är de på detta sätt koordinerade aktionerna av arbetslösa i Frankrike. Även internationellt kan man göra kommunikationen mellan olika rörelser billigare och bättre. Fattiga kan ta del i det genom att organisera gemensam tillgång till datorer. Men det manas till försiktighet. Prioritet tillkommer alltid kommunikationen mellan person och person.

• Även på lärandets område kan vi börja bestämma över oss själva. Vi kan organisera sådana processer som ställer framtidsfrågorna i centrum och genom vilka vi lär oss kooperation och inte konkurrens. Några av de existerande och hittills knappt använda ansatserna i reformpedagogiken för familj, skola, studier och livslångt lärande kan vitaliseras i detta syfte. Därvid är det avgörande att fattiga, outbildade och utestängda tillsammans med medelklassen deltar i medvetandegörandet. Annars erfar de på nytt avgränsningens våld. Med sådana gränsöverskridanden kan vi på alla nivåer driva en lärandes- och bildningsprocess som befriar oss ur våldets mångfaldiga former.

• Även på fredsområdet finns det stora möjligheter för alternativ i det lilla. Överallt där konfliktämnen urladdas på den lokala nivån genom våld kan vi bidra till ickevåldsliga konfliktlösningar och inleda läkandets processer. I ramen för den ekumeniska processen för Rättvisa, fred och skapelsens integritet har praktiska initiativ uppstått, däribland schalomtjänster och civila fredstjänster som i bästa fall t.o.m. kan minska eller ersätta militära insatser och inomstatligt våld. I de europeiska länderna borde det införas frivilliga fredsskatter. Dessa kunde göra det möjligt för medborgarna att offentligt engagera sig för ett samhälle som präglas av ickevåld. Därmed skulle konfliktlösningar kunna främjas genom medling eller andra rättvisa och fredliga medel.

På alla dessa områden har även större civilsamhälleliga institutioner som kyrkor, religionssamfund och fackföreningar stora möjligheter. Ty dessa är även själva förvaltare av stora penningsummor och kan därför börja i det egna huset med att investera sina pengar enligt social-ekologiska kriterier. De kan inom sitt eget område fördela arbete och inkomster mera rättvist. De kan i sina inrättningar och på sin jord införa ekologiska regler. De kan bli platser för motinformation mitt i en samhällelig praxis av lögn.

Basgrupper, kommuniteter och kooperativ har sin styrka i den lokala sfären. Vid allt engagemang för konkreta mål kan de själva på ett mångfaldigt sätt inöva det nya samhällets visioner: utveckla nya beteendemönster mellan kvinnor, män och barn; inbegripa utestängda människor; lära sig se varandra ur andra religioners, livsåskådningars och kulturers perspektiv; dela; lösa konflikter utan våld; kooperera istället för att konkurrera; ta de enskilda människorna med deras begåvningar på allvar istället för att klassificera dem enligt prestationsförmåga. Kort sagt, i centrum ska människan finnas och hennes helhet av behov, men inte som en konkurrerande individ utan som en person i förhållande till gemenskapen.

Alla alternativ i det lilla får sammantagna inte missförstås som det enda alternativet. De är reducerade till överskådliga storleksordningar. De har även del i makrosystemens tvetydigheter. Så är t.ex. alternativa banker lagligt tvingade att lägga en del av sitt kapital som säkerhet i det allmänna penningsystemet. Dessutom vill befolkningarna i en region givetvis vårda sig om ett ekonomiskt utbyte med andra regioner. Men på basen av delvist oberoende skall de göra detta autonomt på de områden där de är starka, och inte tvingas av maktstyrda marknader att handla till sin egen nackdel.

Om däremot makrosystemen skulle tjäna de lokalt levande människorna och inte tvärtom så måste dessa politiskt demokratiskt regleras enligt sociala och ekologiska villkor. Att kämpa för detta gemensamt utgör den andra oumbärliga delen av dubbelstrategin.

Politisk inblandning genom att bilda allianser för ett socialt rättvist, livsvänligt och demokratiskt Europa på alla nivåer förbinder sig med alternativen i det lilla till en dubbelstrategi.

Redan på den lokala nivån är allianser nödvändiga för att kräva lokal ekonomi, socialpolitik, ekologiskt handlande och Nord-Syd-rättvisa och för att kommunalpolitiskt främja det. Viktiga aktörer i det civila samhället är här vid sidan av de berördas självorganisationer: välfärdsförbund, kyrkor och andra trossamfund, fackföreningar och även lokalt orienterade små och medelstora företag. Kairos Europa har börjat skapa ett nätverk för sådana kommunala allianser. En särskild allians som särskilt nämndes vid den Andra Europeiska ekumeniska sammankomsten skall ses i nätverkandet mellan den konciliära processen och Agenda-21-processen för lokala agendor.

Men det är klart att denna nivå med tanke på finansernas, näringslivets och mediernas globalisering inte räcker till. T.o.m. den nationella nivån erbjuder bara begränsade handlingsmöjligheter. Därför är det nödvändigt att förena de politiska strävandena på nationell nivå med samtidiga strävanden på europeisk och global nivå.

När det politiskt handlar om befrielsen från de globaliserade finansernas och näringslivets diktat utgör finans-, ekonomi-, och skattepolitiken den centrala ansatspunkten. Den är f.n. fullständigt upp- och nedvänd: huvudbördan ligger på arbetet, däremot avlastas penning- och jordförmögenheten å ena sidan och energi- och resursförbrukningen å den andra. Det borde vara precis tvärtom (jfr. Altvater/Mahnkopf). En vändning är dock bara möjlig inom ramen för en demokratisk social-ekologisk återreglering av det transnationella kapitalet på de internationella institutionernas nivå. Utan en lösning av detta kärnproblem finns det i Syd och Nord, i Öst som i Väst ingen ny arbets- och socialpolitik och ingen ekologisk nystart. Utan en sådan lösning framkallas mer nöd, framtvingas ytterligare utvandring och flykt, och förstörs betingelserna för freden.

Medel- och långfristigt måste vi ställa frågan om en kapitalistisk, d.v.s. centralt på en ökning av penningförmögenhet inriktad ekonomi, överhuvudtaget är i överensstämmelse med mänsklighetens och jordens överlevnadsintresse.

- penningpolitikens koppling till sysselsättnings- och socialpolitiken,

- utvecklandet av alternativa ekonomiska indikatorer enligt vilka ekonomins framgång inte bara bedöms efter monetär tillväxt utan även efter social och ekologisk nytta (resp. skada),

- begränsandet av det privata ägandet av jord och kapital,

- en rimlig förmögenhetsskatt,

- en i hela EU harmonierad källskatt på alla kapitalvinster för att få slut på skattedumpningen åtminstone i denna region,

- avskaffandet av skatteparadis som väsentligen bidrar till de statliga ekonomiernas skuldsättning,

- efterskänkning av skulden för fattiggjorda länder,

- global beskattning av spekulativa transaktioner (s.k. Tobin-skatt),

- införande och stegvist utvidgande av beskattning av resurs- och energiförbrukning,

- omförhandling av det Multilaterala investeringsavtalet (MAI) för att ge regeringar rätt att underkasta investeringarna sociala och ekologiska villkor och att prioritera lokala behov,

- sociala och ekologiska rambetingelser för världshandeln,

- näringslivets demokratisering alltifrån medbestämmande och självförvaltning i företagen till FN-kontrollerad nygestaltning av IMF och Världsbanken,

- utvecklandet av ett internationellt rättssystem för den social-ekologiska regleringen av världsekonomin med utvidgande av den Internationella domstolens befogenheter på det ekonomiska området.

- drastisk förkortning av arbetstiden (regionalt anpassad) med socialt graderad inkomstutjämning (ev. med tillfälliga statliga lönetillägg) och med det offentliga främjandet av samhälleligt nödvändigt arbete liksom yrkesmässig och politisk fortbildning och sysselsättning under den lediga tiden,

- stopp för nedrustningen av skyddsbestämmelserna för kvinnor som hänger samman med graviditet och förlossning, föräldraledighet och karenstid,

- införande av en ekonomisk grundtrygghet för varje människa genom vilken fattiggörelse och utestängningar av allt större delar av den europeiska befolkningen förhindras,

- orientering av arbetsgivarnas sociala avgifter mot värdeskapandet och inte mot arbetstagarnas löner ("maskinskatt"),

- en särskild kostnadsutjämning genom engångsbeskattning av stora förmögenheter till förmån för en "specialfond för undanröjandet av massarbetslösheten" (fr.a. för att skaffa arbetstillfällen för samhälleligt nödvändigt arbete som inte skapar profiter),

- stopp för nedrustningen av utbildning och hälsa,

- mediernas demokratisering.

- ett snabbt genomförande av besluten vid FN-konferensen för miljö och utveckling i Rio 1992, särskilt med avseende på koldioxidutsläppens reduktion, minskningen av bruk av nitrathaltiga gödselämnen och genomförandet av den Lokala agenda 21,

- främjande av energisparåtgärder och återvinningsbara energislag,

- orientering av teknologiutvecklingen mot social, ekologisk och kreativ uthållighet,

- kortfristigt uttåg ur atomkraften,

- strikt avvisande av gentekniska ingrepp i groningsprocessen,

- global reglering av patenteringen och bruket av genetiskt manipulerat utsäde med syfte att bevara arternas mångfald och småbrukarnas självbestämmande över hela världen,

- främjande av miljö- och djurvänligt småskaligt jordbruk.

- kamp mot fr.a. de ekonomiska och sociala orsakerna till utvandring och flykt som framtvingats av nöd, istället för mot invandrare och flyktingar,

- en EU-riktlinje mot rasistisk och religiös diskriminering,

- ett mänskligt mottagande av asylsökande genom att återställa grundrätten till asyl.

- en helhetlig konception av civil konfliktlösning under medverkan av Europarådet istället för fortsatt rustning, vapenhandel och interventionstrupper,

- nyvitalisering av efterkrigstidens antifascistiska konsensus ur vilken även FN har uppstått,

- stärkande av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSCE) som ram för ett omfattande politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt samarbete istället för utbyggnaden av NATO.

För det gemensamma handlandet har vi alltså med förståelse och benämnande, med vägran och med nya visioner, med alternativ i det lilla och alliansbildande för politisk inblandning många möjligheter att gemensamt arbeta för en kursändring i Europa. Alla kan inte göra allt. Men med varje konkret allians kan Europa bli livsvänligare.

• I maj/juni 1998 publiceras detta utkast till ett europeiskt kairos-dokument, först på engelska, tyska, franska och spanska, sedan på så många andra europeiska språk som möjligt, med säkerhet på ungerska, ryska och svenska. Det bär underskrifter av många grupper, organisationer och enskilda. Det stora gensvaret på olika utkast sedan 1996 visar samtidigt att inget enskilt dokument kan försöka eller ens borde göra anspråk på att återspegla den mångsidiga situationen i de europeiska regionerna och grupperingarna.

• I juni 1999 publicerar vi sådana insända svar. Vi hoppas att därigenom främja en basprocess som belyser dessa viktiga frågor i mångfalden av de europeiska och förhoppningsvis även utomeuropeiska regionerna och grupperingarna och på så sätt stärker allas vår alliansförmåga.

• I oktober 1999 kommer Kairos Europa att organisera ett stort basmöte i Bryssel. Här vill vi samtala med varandra om de samlade erfarenheterna och insikterna och föredra våra krav i en hearing i Europaparlamentet och ev. i andra aktioner. Möjligen kan det ur denna process uppstå en andra version av kairos-dokumentet som sedan bygger på en ännu större basdelaktighet och sammanfattar positioner från alla delar av Europa. De spanska kairosgrupperna talar om "process Kairos 2000". Ty år 2000 vill vi bära våra erfarenheter och insikter till det interkontinentala möte för sociala rörelser som planeras av bl.a. Kyrkornas världsråd.

• I mellantiden 1998-99 inbjuder vi de olika grupperingarna i Europa att stärka och utvidga redan pågående processer av allianser eller gemensamma aktioner genom att infoga de här framlagda frågorna och förslagen. Sådana processer är bl.a.:

- alternativa toppmöten till EU-toppmötena i juni och december varje år i fortsättning av det framgångsrika mot-toppmötet och de europeiska marscherna i juni 1997,

- kyrkornas efterarbete till den Andra Europeiska ekumeniska sammankomsten i Graz 1997,

- "processus confessionis" (bekännelseprocess) ang. världsekonomin (Reformerta världsalliansen, Geneve) och Anti-mammon-program (Reformerta förbundet,Tyskland),

- lokala agendor 21,

- olika initiativ till "Skuldefterskänkningsår 2000" (CGW, "Entwicklung braucht Entschuldung", Jubel 2000, m.fl.),

- Forum de la societé civile permanente (Bryssel),

- Allians för en ansvarig och enad värld (Alliance for a Responsible and United World, Lausanne),

- European Women’s College (Zürich),

- Världsmötet mot nyliberalismen,

- "Globalisering, sociala rörelser, uteslutning" (Kyrkornas världsråd, Geneve),

- och många andra på lokal och nationell nivå.

• Den 12. och 13. juni 1998 inbjuder Kairos Europa som upptakt till den vidare processen till ett första internationellt utbyte för de grupper, som aktivt tagit del i eller visat intresse för detta upprop, i Cardiff, Wales, med anledning av det där pågående alternativa toppmötet, i samband med EU-regeringschefernas möte.

Denna process kan man beteckna med det engelska begreppet "movement building" (uppbyggnad av rörelser). Styrkan hos det civila samhällets kritisk-konstruktiva aktörer kommer att avgöra om det lyckas i Europa att övervinna den förstörande nyliberalismen i dess olika gestalter, och att tillsammans med de sociala rörelserna på andra kontinenter förhindra att den katastrof blir total, som redan har gripit tag i två tredjedelar av mänskligheten. Alternativ är möjliga. Ett Europa för rättvisa, fred och skapelsens integritet behöver inte förbli en utopi, om utopin griper tag i många människor som sluter sig samman.

Andra delen

I vanliga fall har trossamfund ett normsystem som de i någon form under sina instiftningsfaser även har fixerat skriftligt. Exempel är den hebreiska bibeln ( av de kristna senare kallad "Gamla testamentet"), skrifterna från de messianska gemenskaperna av tidiga kristna (senare kallade "Nya testamentet"), och Koranen. Dessa minns man själv och påminner alltid på nytt andra om. De har inte bara uppstått i socialhistoriska kontexter utan måste även förstås på nytt i varje situation. Det är skälet till att de inte bara kan brukas utan även missbrukas. Så även bibeln.

I samhälleliga konflikter var och är det ofta så att man underbygger sin position med bibelverser som rycks ur sitt sammanhang. Genom befrielseteologin och den socialhistoriska bibelutläggningen är det – i och för sig självklart – emellertid obestridbart att de bibliska texterna alla står i och måste förstås utifrån specifika samhälleliga och ekonomiska, politiska och ideologiska sammanhang (kontexter).

Läser man de bibliska traditionerna över århundradena (från ca. 1250 f.Kr. till 120 e.Kr.) framstår en klar "röd tråd". Folket Israel och senare gemenskaperna kring den judiske messias Jesus erfor att de blivit befriade av Gud till att leva och förkunna ett alternativ bland folken. Kontexten är alltså den gamla orientens och antikens folk. Bibeln beskriver stadsstaterna och storrikena som slavsamhällen och erövringssugna imperier, som påtvingade de andra folken tribut, och som våldsamma kulturer.

Mot detta sätter det bibliska budskapet en Gud som hör de förtryckta slavarnas skrik, som ser deras elände och befriar dem från det egyptiska förtrycket (2. Mos. 3ff.). De befriade slavarna blir bosättare i en solidarisk bykultur i Palestinas bergsområden. De uppfattar sin kallelse som att "bruka och bevara landet" (1. Mos. 2,15).

När sedan de familjer som hade blivit rikare införde kungadömet – mot de fria småbrukarnas motstånd (jfr. Domareboken 9 och 1. Sam. 8) – återkom den alternativa grundansatsen i Israel i form av de maktkritiska profeterna (jfr. särskilt 1. Kungaboken 21f. om Elia, och profetböckerna Amos, Jesaja, Mika, Hosea och Jeremia). Deras stora teman var rättvisan, freden (schalom) i relationerna mellan människor och folkslag, och även mellan människorna och de andra skapade varelserna (jfr. Hosea 2,20-24), som uttryck för folkets relation till rättvisans, fredens och kärlekens Gud, som älskar allt skapat (jfr. Ps. 8 och 104).

Efter kungadömets undergång (722 f.Kr. i Nordriket, 586 i Juda) fanns det storslagna nyansatser att ge Israel lagar som kunde återställa den sårade rättvisan (t.ex. den årliga försoningsdagen, sabbatsåret med vila för jorden, jubelåret med frigivande av slavarna, skuldefterskänkning och jämn fördelning av produktionsmedlen; jfr. 3. Mos. 16 och 25).

När slutligen de hellenistiska världsrikena och sedan romarriket blev totalitära (jfr. Daniel 2,3,7) övergick israeliterna till motstånd – i hopp om en ny folkgemenskap med mänskligt ansikte (Guds rike). De sade Nej till maktens och rikedomens absolutism (Daniel 3). Och de sökte efter alternativ i det lilla, som esséernas gemenskap i öknen vid Döda havet, eller som Jesus mitt i samhället bland de fattiga. Hans små celler av kvinnliga och manliga lärjungar utgjorde sådden för de senare messianska gemenskaperna som utbredde sig över hela det romerska riket och därutöver. För Jesus var de redan under hans tid tecken på Guds rike. Hans engagemang för integration istället för utestängning, för kvinnor och barn mot patriarkatet, för rättvisa inom alla relationer, hans direkta profetiska aktioner och konfrontationer med imperiet och judéiska överklassgrupper som kollaborerade med Rom förde honom till korset – det politiska straffet för dem som anstiftade uppror. Men hans väg, att inte göra andra till offer utan att ge sitt eget liv för andra (jfr. även Jes. 53), uppenbarade sig som maktens, våldets och dödens övervinnande. Denna seger för livet erfor och förkunnade hans manliga och kvinnliga lärjungar som uppståndelse. Denna Jesu historia och verkan framträder särskilt klart om man läser Markusevangeliet i sitt helhetssammanhang. Aposteln Paulus såg i dem början till en ny mänsklighet (Rom. 5) mitt i detta världssystem som präglades av orättvisa och gudlöshet (Rom. 1,18). Ja, hela skapelsen hoppades med Guds barn på befrielsen "ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (jfr. Rom. 8,18-25). Ett Magna Charta för detta kontrastsamhälle från den Gud som i sin kärlek instiftar rättvisa och solidaritet sammanfattar Paulus i Galaterbrevet 3,28: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Guds rättvisa dömer inte människor efter deras prestation eller status, utan befriar dem och ger dem kraft till att bidra med sina särskilda begåvningar till den nya gemenskapen.

Detta politisk-ekonomiska utvecklande av nästankärleken i konflikternas historiska processer inom det israelitiska folket och med de omgivande folken och rikena är förankrat i en stor omfattande gudserfarenhet. Denna går utöver de socio-ekonomiska och politiska dimensionerna. Den omfattar varje aspekt av det mänskliga livet: de enskilda personerna, familjen och storfamiljen, relationen till djuren och alla skapade varelser, ja till hela universum. Därför kan den heller inte sammanfattas i en så här knapp skiss. Denna syftar i sammanhanget av kairos-dokumentets frågor fr.a. till de samhälleliga dimensionerna. Å andra sidan skall det dock bli tydligt att grundfrågan i varje samhälle gäller frågan om "vilken Gud?", d.v.s. vilken anda och logik som bestämmer dess medlemmars struktur och praxis.

Det sydafrikanska kairos-dokumentet har påvisat att i kyrkorna gäller ingalunda bara bibelns kritisk-profetiska grundlinje. Snarare finns det grupper eller hela kyrkor som aktivt rättfärdigar politisk-ekonomiska orättssystem eller döljer orätten i ett system och därigenom stödjer det indirekt (se nedan 3.). Stödjandet av apartheidsystemet genom den holländsk-reformerta kyrkan i Sydafrika var ett exempel på aktivt rättfärdigande likaväl som stödet till naziregimen genom de "tysk-kristna" och andra nationalsocialistiskt sinnade kretsar. Exempel från Östeuropa är de kyrkoledare som ingick vänskap med diktaturerna. Förr välsignade de Warszawapaktens raketer och fördömde vapenvägran. Nu välsignar de NATO. Detta kallar man för den officiella teologins "fredsarbete".

Hur är en statsteologisk förvillelse med tanke på bibelns "röda tråd" överhuvudtaget möjlig? För det första, genom att man rycker ut bibeltexterna ur sitt sammanhang. Så läser man t.ex. Matteus 25,14ff., liknelsen om det anförtrodda pundet, inte i dess sammanhang och som en liknelse, utan som en uppmaning att ta största möjliga ränta – mot hela bibelns ränteförbud. Det finns för det andra även rester av texter som legitimerar kungadömet som sådant (på Sauls, Davids och Salomos tid kring 1000 f.Kr.). Trots att kungadömet av profeterna betraktades mycket kritiskt och efter nord- och sydrikets katastrof praktiskt taget av alla samhälleliga grupper i Israel och Juda – för att inte tala om Jesus själv (jfr. Markus 10,42-45) – griper ändå statsteologierna alltid tillbaka på det för att legitimera makten. Detsamma gäller om den ur sitt sammanhang ryckta texten i Rom. 13,1-7 (lydnad mot överheten).

Nu finns det i Europa idag knappast kyrkor som öppet och aktivt förespråkar den kapitalistiska marknadens totala herravälde och dess nyliberala ideologiska och politiska stöd. Men det finns ett fenomen i Europa som vi visserligen har vant oss vid men vilket man ändå måste särskilt ifrågasätta: att partier kallar sig "kristna". Ursprungligen uppstod de i sin nuvarande form efter andra världskriget på bakgrund av den katolska socialläran. För reformatoriska kristna borde benämningen av en med makt opererande grupp med Kristi namn ha varit ett problem från början, eftersom Luther av bibliska skäl principiellt avvisade denna ur den medeltida rikskyrkan härstammande ansats. Men helt bortsett från den grundläggande problematiken uppstår det idag ett påträngande aktuellt problem.

Låt oss ta Tyskland som exempel. Här regerar den s.k. "Krist"demokratiska Unionen (CDU)/"Krist-sociala Unionen" (CSU) tillsammans med de Fridemokraterna (FDP). De senare har utvecklats till ett marknadsradikalt parti för höginkomsttagare och är nyliberalismens spjutspets i Tyskland. Men CDU/CSU har i sin majoritet (minoriteter finns det särskilt i partiets arbetstagarorienterade socialutskott) helt styrt in på den nyliberala politiken och genomdriver oförvillat denna tillsammans med FDP – och detta med namnet "kristet", "kristen politik". Detta är en ren stats- och kapitalteologi. Den representerar den falska kyrkan (D. Bonhoeffer).

De tyska kyrkorna förkastar i sitt "gemensamma uttalande" visserligen "den rena marknadsekonomin", de nämner hästen men inte dess ryttare. De tiger om att just denna politik genomförs i Tyskland under namnet "kristet", uppenbarligen för att undvika konflikter med den politiska och ekonomiska makten. Inte alla länder i Europa har "kristna" partier. Men i alla länder inställer sig frågan om kristna kyrkor eller grupper stödjer nyliberalismen.

Vi uppmanar kyrkorna i Europa att konstatera att den nyliberala politiken under namnet "kristet" skändar Kristi namn och att den hos Europas befolkningar djupt skadar trovärdigheten för kyrkorna och det bibliska budskapet – den goda nyheten för de fattiga (Lukas 4,18).

Det sydafrikanska kairos-dokumentet betecknar den vanligaste svaga punkten hos många kyrkor: att propagera billig försoning utan rättvisa och sanning. Från en skenbart neutral ståndpunkt försöker många kyrkor tala balanserat, för att inte stöta sig med någon sida. Eller de tiger när detta skulle kunna medföra konflikter med de mäktiga. Solidariteten med offren blir inskränks ofta till ord och leder inte till konkreta partitaganden.

Kärnpunkten är följande: Med tiden har även storkyrkorna upptagit den befrielseteologiska insikten i sina ord att tron på den bibliskt omvittnade Guden innebär "det primära partitagandet för de fattiga". Därav drar man dock i denna "kyrkoteologiska" position inte slutsatsen att det ur detta partitagande följer ett klart Nej till sådana strukturer och sådan politik som prioriterar de rika. Så har man hittills inte avvisat det i sträng mening kapitalistiska världsmarknadssystemet som framkallar många av de i kyrkodokumenten beklagade strukturella felutvecklingarna. (I de tyska kyrkornas "gemensamma uttalande" t.ex. undviks pinsamt nog begreppet "kapitalistisk"). Och även om detta skulle vara avsett med avvisandet av "den rena marknadsekonomin" så namnger man ändå inte de näringslivsaktörer, partier och regeringar som har skrivit den nyliberala politiken på sina fanor. Visserligen har de flesta partier anpassat sig till världsmarknaden. Men ändå kan man namnge de drivande krafterna och uppmana oppositionskrafterna till verklig opposition.

Eller för att ge ett annat exempel: kyrkorna säger Ja till uthålligt jordbruk men säger inte Nej till agroindustriell business. Utan ett sådant Nej kan inget motstånd växa, strukturomvandlingarna fortskrider och Ja-et blir billigt och utan verkan.

Den nuvarande näringslivet, dess hjälpstrukturer och värden tjänar ett abstrakt syfte: kortfristig ökning av penningförmögenhet. Målet som den profetiska teologin och de sociala rörelserna ställer upp mot detta är det konkreta livet – alla idag levande människors, naturens och de framtida generationernas liv. Det börjar med solidariseringen med det mest hotade livet som kämpar för sin värdiga överlevnad. Arbetstagarna, arbetslösa, bostadslösa, handikappade, ensamstående kvinnor med barn, ungdomar utan framtid, vilka alla kämpar för ett meningsfullt och tryggt arbete, är därvid inte objekt för karitativt handlande. Deras egna initiativ måste stödjas av alla solidariska människor. Därvid kan allianserna bli allt bredare eftersom även hoten angår allt bredare befolkningsgrupper.

Naturens och de framtida generationernas röster kan man särskilt lätt förtränga. De kan inte, eller ännu inte, organisera sig. Deras röster förstärks dock fr.a. genom de socialt förfördelade kvinnorna. Överallt i världen utvecklar kvinnor nya visioner av livet och samlevnaden. De orienterar sig inte mot konkurrens utan mot samarbete, inte mot individuell karriär utan mot gemenskap; inte mot "att räknas" utan mot relationer; inte mot erövringens framgång utan mot läkande. Därmed visar de genom handling att den av ekonomiska intressegrupper utbredda myten att sociala och ekologiska mål inte kan uppnås samtidigt är lögn. Sådana nya visioner hjälper till att övervinna anpassningsandan bland oss, att mobilisera motstånd mot livsförstörande mekanismer och att utveckla nya solidariska och ekologiskt bärkraftiga livsformer.

Även i Europa har det alltmer uppstått rörelser som förverkligar dessa visioner: ekologiska rörelser, sociala rörelser, internationella solidaritetsrörelser. Inom kyrkorna är det särskilt grupperna och nätverken i den "Konciliära processen för rättvisa, fred och skapelsens integritet" som på basen av det återupptäckta bibliska budskapet arbetar med förverkligandet av sådana visioner. Därvid hamnar de ofta i konflikt med de rådande strukturerna av makt och ägande.

Olika situationer, t.ex. i Sydafrika, Korea och Latinamerika har visat att kyrkorna i sådana fall kanske förföljs tillsammans med de berörda människorna. Men samtidigt beskyddas de av de förföljda människorna. Nytt liv utvecklas i dem eftersom de skyddar och stödjer det hotade livet. I Europa skulle kyrkorna kanske mista olika privilegier som de har fått ur det efterkonstantinska äktenskapet med stat, rike och senare kapital. Men för de hotade människorna skulle de åter bli till hoppets tecken.

I Europa beklagar man sedan länge "kyrkornas misslyckande inför den sociala frågan" under 1800-talet. Sedan dess har stora delar av arbetstagarna emigrerat ur kyrkorna. Det var under Manchesterkapitalismens och den klassiska liberalismens tid som slutade i den stora världsekonomiska krisen 1929 och de två världskrigen. Nu i nyliberalismens tid är frågan till kyrkorna om de vill upprepa detta fel. Nu finns det ännu en gång en chans att klart ta parti och stärka de kämpande människornas hopp.

Ofta invänder man mot denna avsikt att kyrkans enhet skulle stå på spel. Ty faktiskt finns det växande evangelikala och karismatiska grupperingar för vilka det företrädesvis handlar om den enskildes frälsning. Ett avskiljande av dessa grupperingar skulle bli följden om kyrkorna entydigt skulle ta parti i de politiska och ekonomiska intressekonflikterna.

Härvid borde kyrkorna offensivt invända mot dessa grupperingar att den ensidiga koncentrationen på individen och dess själ inte är bibliskt förankrad utan till stor del återspeglar modernitetens klyvning av människan och den kapitalistiska marknadsindividualismen. Å andra sidan kan man i de evangelikala och karismatiska rörelserna observera ett autentiskt sökande efter spiritualitet i ett materialistiskt samhälle och efter erfarenhet av gemenskap. Diskussionen av denna fråga borde ske sida vid sida med de berörda människorna på plats. Här kommer det att visa sig vad som hjälper dem och hur minnet av bibeln kan befria och läka livets alla områden. I Latinamerika finns det t.ex. många pingstgrupper som engagerar sig tillsammans med de befrielseteologiskt orienterade basförsamlingarna för människornas konkreta liv. Jesus kämpade på sin tid i konflikt med romarna och de anpassade judarna för rättvisa och fred. Samtidigt botade han sjuka och bildade celler av solidarisk gemenskap.

Omgestaltningen av den egna organisationen och det egna institutionella beteendet i den ovan beskrivna nya visionens mening är prövostenen för en profetisk kyrka. Konkret kan kyrkan t.ex. dra tillbaka pengar från affärsbankerna och investera alternativt. Den kan ge ett exempel på rättvist delande av arbete och inkomst. Den kan bidra med sin jord för ekologiska och kooperativa syften osv. Kort sagt kyrkan kan "ge ett gott exempel för de världsliga stånden" (Martin Luther). Och även om de mäktiga förkastar det "goda exemplet" eller t.o.m. förföljer kyrkorna så skulle den medlidande solidariteten med folket ha varit Jesu väg.

De här givna exemplen på möjliga och nödvändiga klargörande processer och nyorienteringar inom de kristna kyrkorna, gemenskaperna och rörelserna syftar inte till sysslande med sig själv. Detta är just huvudskulden som stora delar av den nutida europeiska kristenheten bär på. Vi uppmanar kyrkorna inte bara till att i enlighet med sina bibliska rötter ställa sig vid deras sida som är de kämpande offren under sociala, ekonomiska, politiska, militäriska och kulturella orättvisor, och själv ge ett gott exempel. Vi uppmanar dem även att i Europas interkulturella och interreligiösa situation uppta eller förstärka den mot befrielse och solidaritet orienterade dialogen med alla religionssamfund, fackföreningar och sociala rörelser. Den jämlika samlevnaden av människor från olika folk, kulturer och religioner utgör ett väsentligt innehåll i det kristna budskapet. Detta är yttersidan av den inre gemenskapen med den bibliske Gud som älskar sin skapelse.

Paulus såg den jämlika samlevnaden mellan judar och greker i de kristna församlingarna som deras centrala vittnesbörd i det romerska riket. Ty detta rike kände bara till den härskande klassen av romare samt deras allierade å den ena sidan och de underkastade folken å den andra sidan. Mot den med våld framtvingade romerska freden ställdes det likaberättigade medborgarskapets fred. Detta är även Efesierbrevets budskap. Konflikt finns det bara med sådana grupper som missbrukar religion för förtryckets, maktens eller de ekonomiska intressenas syften. Dialogen har alltså klara kriterier. Den är inte naiv. Förs den med de bibliska begreppen om befrielse och solidaritet som måttstock, är den ett livsnödvändigt hoppets tecken för alla folk inom och utanför "fästningen Europa", arvtagerskan till det genom Limes-muren befästa romarriket.

Alt, F., 1997, Das ökologische Wirtschaftswunder, Berlin

Altvater, E.,/Mahnkopf, B., 1996, Grenzen der Globalisierung. Ökonomie, Ökologie und Politik in der Weltgesellschaft, Münster

Arrighi, G. (1994), The Long Twentieth Century: Money, Power and the Origins of our Times, London/New York.

Beier, P./Duchrow, U. u.a., 1993, Die Kirchen und Europa. Herausforderungen - Perspektiven, Luzern

Bergmann, S. (red.), De nedtystades Gud: diakoni för livets skull,

Stockholm/Uppsala 1992

Bergmann, S., Gud i funktion – en orientering i den kontextuella teologin, Stockholm 1997

Bergmann, S., Geist, der lebendig macht – Lavierungen zur ökologischen Befreiungstheologie, Frankfurt am Main: Verlag für Interkulturelle Kommunikation (IKO) 1997

Bergmann S./Eidevall G. (red.), Upptäckter i kontexten, Lund Institutet för kontextuell teologi 1995

Böhm/Hagelstein, 1996, Der liebe Gott und das liebe Geld, Ostfildern

Bourdieu, P., 1998, Gegenfeuer – Argumente im Dienst des Widerstands gegen die neoliberale Invasion, Konstanz

Bultmann, A., 1994, Käufliche Wissenschaft, München

Bultmann, A., 1996, Vergiftet und Alleingelassen, München

BUND/Misereor (Hg.), 1996, Zukunftsfähiges Deutschland. Ein Beitrag zu einer global nachhaltigen Entwicklung, Basel/Boston/Berlin

Couvrat, J.-F./Pless, N., 1993, Das verborgene Gesicht der Weltwirtschaft, Münster

Deml/Baumgarten/Bobkiewicz, 1994, Grünes Geld, Wien

Die Erfurter Erklärung 1997, in: Dahn, D./Lattmann, D./Paech, N./Spoo, E. Hg., 1997, Eigentum verpflichtet, Heilbronn

Die Gruppe von Lissabon, 1997, Grenzen des Wettbewerbs. Die Globalisierung der Wirtschaft und die Zukunft der Menschheit, München

Die Vernehmlassungsfassung der Ökumenischen Konsultation zur sozialen und wirtschaftlichen Zukunft der Schweiz (Ökumenische Konsultation, Postfach 7442, CH-3001 Bern)

Diefenbacher, H. u.a., 1997, Nachhaltige Wirtschaftsentwicklung im regionalen Bereich. Ein System von ökologischen, ökonomischen und sozialen Indikatoren, (FEST, Texte und Materialien Reihe A, Nr. 42) Heidelberg

Douthwaite, R. (1992), The Growth Illusion: How Economic Growth has Enriched the Few, Impoverished the Many, and Endangered the Planet, Resurgence.

Douthwaite, R. (1996), Short Circuit: Strengthening Local Economies for Security in an Unstable World, Resurgence.

Douthwaite, R./Diefenbacher, H., 1998, Jenseits der Globalisierung – Handbuch für lokale Ökonomie, Mainz

Duchrow, U. u.a., 1997, Wahrheit, Versöhnung und Neuanfang auch im Westen – oder nur im Süden und Osten?, Beilage zu "Junge Kirche" H. 4, Bremen

Duchrow, U., 2. Aufl. 1997, Alternativen zur kapitalistischen Weltwirtschaft - Biblische Erinnerung und politische Ansätze zur Überwindung einer lebensbedrohenden Ökonomie, Gütersloh/Mainz, (Alternatives to Global Capitalism: Drawn from biblical History, Designed for Political Action, International Books 1995)

Duchrow, U./Gück, M., Att hushålla för livet: efter 50 år med "Bretton Woods-systemet" som gjort de fattiga fattigare och de rika rikare, Lund: Institutet för kontextuell teologi 1994

Duchrow, U., Europa i världssystemet 1492-1992: finns det en väg till rättvisa efter 500 år av plundring, förtryck, penning- dyrkan och penningackumulation? Lund: Institutet för kontextuell teologi 1993

Duchrow, U./Eisenbürger, G./Hippler, J. (Hg.), 1991, Totaler Krieg gegen die Armen. Geheime Strategiepapiere der amerikanischen Militärs, München

Ein Glaubensbrief über die Wirtschaft von christlichen Gruppen und Organisationen aus den Niederlanden: Die Kehrseite der Medaille, 1995, (FEST, Texte und Materialien Reihe B, Nr. 23) Heidelberg

Ekins, P./Max-Neef, M. (1992), Real-Life Economics: Understanding Wealth Creation, Routledge.

Forrester, V., 1997, Der Terror der Ökonomie, Wien

Frostin, P., De fattigas evangelium: befrielse för svenskar? Stockholm: Proprius 1987

Frostin, P., Kristendomens kairos, i: S. Bergmann (red.), De nedtystades Gud

Frostin, P., Teologi som befriar, Lund 1994

Füssel, K./Segbers F. (Hg.), 1995, "...so lernen die Völker des Erdkreises Gerechtigkeit". Ein Arbeitsbuch zu Bibel und Ökonomie, Luzern/Salzburg

George S./Sabelli F. (1994), Faith and Credit: The World Banks Secular Empire, London.

Goudzwaard, B./de Lange, H.M., 1990, Weder Armut noch Überfluss. Plädoyer für eine neue Ökonomie, München/Gütersloh, (Beyond Poverty and Affluence: Toward and Economy of Care, Grand Rapids/Geneva 1995)

Greek, G., Första världens etik och tredje världens ekonomi, (Tro & tanke. Supplement 1994:3), Uppsala 1994

Grey, M. (1997), Beyond the Dark Night: A Way Forward for the Church?, London.

Henningsson, J., Religion och pengar, i: Pengar till godo, 19-27

Hornborg, A., En ekologisk revolution? Det moderna utmanat, i: Tvärsnitt 3/1998, 39-47.

Hutton, W. (1996), The State We’re In, Vintage.

Interkultureller Rat in Deutschland, 1997, Religionen für ein Europa ohne Rassismus, Frankfurt

Jacob, W./Moneta J./Segbers, F. (Hg.), 1996, Die Religion des Kapitalismus – Die gesellschaftlichen Auswirkungen des totalen Marktes, Luzern

Kairos Europa (Hg. J. Wenz), 1994-1997, Dokumentationen der Austauschtreffen über Kommunale Bündnisse, Mannheim (Nietzschestrasse 8, D-68165 Mannheim)

Kairos Europa (Hg. M. Gück), 1994, Die politische Verantwortung der EU für die internationale Finanzordnung im Blick auf nachhaltige Entwicklung, Beschäftigung und soziale Gerechtigkeit, Dokumentation der Anhörung am 27. Juni 1994 im Europäischen Parlament in Brüssel, Heidelberg (Hegenichstrasse 22, D-69124 Heidelberg)

Kairos Europa (Hg. M. Gück), 1997, The European Monetary Union in the Context of Mass Unemployment, Social Degradation, and the Globalization of Capital Markets, documentation of a hearing at the European Parliament, Brussels, 17.10.1996 (mit deutscher Zusammenfassung), Heidelberg (Hegenichstrasse 22, D-69124 Heidelberg)

Kennedy, M., Pengar utan ränta och inflation: ett bytesmedel som tjänar alla, Göteborg: Korpen 1993

Kessler, W., 1996, Wirtschaften im 3. Jahrtausend, Publik-Forum, Oberursel

Korten, D. C. (1995), When Corporations Rule the World, San Francisco.

Lang T./Hines C. (1995), The New Protectionism: Protecting the Future against Free Trade, London.

Laszlo, E. (1989), The Inner Limits of Mankind: Heretical Reflections on Today’s Values, Culture and Politics, Oneworld.

Lidman, S./Frostin P./Cöster H., Bröd men också rosor, Stockholm: Rabén & Sjögren 1985

Martin, H.P./Schumann, H., 1997, Die Globalisierungsfalle. Der Angriff auf Demokratie und Wohlstand, Reinbek

McAfee Brown, R., (ed.) (1990), Kairos: Three Prophetic Challenges to the Church, Grand Rapids, USA.

Merry, P. (1997), Why Work? A Case for Fundamental Change, Centre for Human Ecology (Available from The Centre for Human Ecology, P O Box 1972, Edinburgh, EH1 1YB).

Micksch, J., 1997, Vielfalt statt Einfalt. Strategien gegen Rassismus und Fremdenfeindlichkeit, Frankfurt

Mies M./Shiva V. (1993) Ecofeminism, London.

Nilsson, M., Vilket Gud förbjude: hur banker i den muslimska världen bedriver sin verksamhet utan att använda räntan som verktyg. Jämförelser med traditionell teori och praktik, Högskolan i Luleå 1993

Oxforddeklarationen om kristen tro och ekonomi, Örebro: Forum för tro och samhälle 1992

Pengar till godo: om den tvetydiga ekonomin, Uppsala: Förb. för kristen humanism och samhällssyn 1996

People’s Communication Charter, 1994, in: Hamelink, C., Trends in World Communication on Disempowerment and Self- Empowerment, Penang/Malaysia

Rifkin, J. (1995), The End of Work, Putnam.

Rik och fattig: ekonomi, moral och tro i en ny värld, red. Karl-Erik Tysk, Skara stift 1996

Robertson, J. (1990), Future Wealth: A New Economics for the 21st Century, Cassell.

Russell, H. (1995), Poverty Close to Home: A Christian Understanding, Mowbray.

Ryman, B. (1989), Förlåt oss våra skulder, (KISA-rapport 4/89), Uppsala

Sabet, H., 1994, Der Übergang. Vom Global Crash zur Weltidentität, Stuttgart

Schama, S., Mellan Gud och Mammon: Nederländerna under guldåldern 1570-1670, Stockholm: Bonnier 1989

Schlussdokument der Ökumenischen Versammlung Erfurt und der Basisversammlung Erfurt, 1996, Ökumenischer Informationsdienst, Stuttgart

Schumacher, E. F. (1973), Small is Beautiful: A Study of Economics as if People Mattered, Blond and Briggs

Senn, F. (Hg.), 1998, Widerstehen und Befreien. Versöhnung in friedlosen Verhältnissen. EineHandreichung zur Weiterarbeit am Thema der Zweiten Europäischen Ökumenischen Versammlung in Graz 1997, Luzern (inkl. slutdokumentet från Graz)

Sider, R., 1978, Der Weg durchs Nadelöhr. Reiche Christen und der Welthunger,Wuppertal

Sölle, D., 1997, Mystik und Widerstand, Hamburg

Spiegel, P., 1996, Das Terra-Prinzip, Stuttgart

Strehle, R., 1994, Wenn die Netze reissen. Marktwirtschaft auf freier Wildbahn, Zürich

Ullmann, W., 1995, Zukunft Aufklärung, Berlin

Ulrich, P., 1997, Integrative Wirtschaftsethik. Grundlagen einer lebensdienlichen Ökonomie, Bern

UNDP (United Nations Development Programme), 1990-1997, Human Development Reports, New York

1996, Ökumenischer Informationsdienst, Stuttgart

Vallely, P., 1990, Bad Samaritans: First World Ethics and Third World Debt, Hodder and Stoughton

v. Weizsäcker, E.U., 1990, Erdpolitik. Ökologische Realpolitik an der Schwelle zum Jahrhundert der Umwelt, Darmstadt. (Earth Politics , London/New Jersey 1994)

Winkelmann, B., 1997, Damit neu werde die Gestalt der Erde. Politische Spiritualität im Umbruch unserer Zeit, Leipzig

Church Action on Poverty News-sheet, Central Buildings, Oldham Street, Manchester, M1 1JT

Ecotheology, Sarum College, 19 The Close, Salisbury, Wiltshire, SP1 2EE

Kontexten, Meddelanden från Institutet för kontextuell teologi, Lund (IKT, Kungsgatan 3, 223 50 Lund)

New Economics Magazine. Journal of the New Economics Foundation, 1st Floor, Vine Court, 112-116 Whitechapel Road, London, E1 1JE

New Internationalist, P O Box 79, Hertford, SG14 1AQ

Resurgence, Rocksea Farmhouse, St. Mabyn, Bodmin, Cornwall PL30 3BR